Sam Weber

Sedan jag skrev om honom för fyra år sedan har Sam evolverat språk, tekniker och hantverk till helt nya nivåer. Mysticism och stråk av romatik blandas i ett fortsatt expanderande universum.

Harold Pinter

Kanske världens främsta manusförfattare. Någonsin. Det är ganska stort. Som alla stora konstnärer var hans konst en deltagare i skeenden. En vacker dag ska jag sitta ner och meditera över allt det Harold Pinter var. Jag ska försöka se framför mig vad som krävs för att gång efter gång gräva sig fram mot sanningarna som inte låter sig fångas.

Andreas Amador

Det estetiska och meditativa värdena i Japanska trädgårdars mönster i sand förblir nog en livslång kärlek. Meditation och upplevelser av skönhet går alltid att nå utan pengar. Kanske är det just därför jag gillar det Andreas gör så mycket.

Le ballon rouge

Från 1956 av Albert Lamorisse är en fullkomligt makalös lite inspirationspärla som inte bara får mig att tänka på Dior-reklamen eller den där reklamen med studsbollarna. I vidare mening känns den också besläktad med Where the wild things are. Alltså, en berättelse ur barnets perspektiv.

Dust

Är ett samarbete mellan Ujin Lee and Tom Edwards. Får mig att tänka lite på Denis Darzacq, Sarah Pickering och William Hundley.

Nosferatu

Från 1922 har länge varit en inspirationskälla för Martina och mig och har därför en given plats i DVD-hyllan. Numera finns den på YouTube. Vi har haft den som inspirationsmaterial vid någon plåtning och plågat stackars stylister genom denna sega... men vackra lilla världspärla.

Terrys blogg

Terry är som bekant en portalfigur med inte bara en historisk gren inom fotografin, utan ett helt träd vars rotsystem kan anas i både klubb- som gatukultur världen över. Terry har äntligen skaffat en blogg... eller bilddagbok där man häromdagen tex fick se hans terapeut. (det är inte terapeuten på bilden)

Alison Scarpulla

Ett sånt här säreget och genombegåvat visuellt språk kan bara innebära en sak. En världsstjärna i klass med Yelena Yemchuk är född.

Gehard Demetz

Detaljrikedomen i hantverket är lika omsorgsfullt och vackert som kusligheten i gestaltningen av dessa fragmenterade skulpturerna av barn. Karaktärer som skulle kunnat befolka en skräckfilm inspirerad av Diane Arbus. Jag tänker på "Letters of mayham".