Jag stannar upp inför saker som inspirerar för att skapa en berättelse om berättelser. Det här blir då ett slags blivande av begrepp och bilder.

That time of year

När en sång låter gnistorna stiga mot natten i sin egen himmel är det nästan omöjligt att inte höra hur olika röster blir en del av den melodin.

Calvariae locus

När jag skrev med det som talar genom saker som inspirerar tänkte jag ibland på platserna där tiden hade utspelat sig. Ofta flimrade de som ljuspunkter vid horisonten.

Havsdjupet

Mönstren som uppstår i öknarna, haven eller himlarna är vackra i sig själva och det gör dem minst lika inspirerande som paradiset på jorden. Det som vi uppfinner, upptäcker eller återupptäcker.

Markusplatsen

När duvor lyfter mot himlen i en film brukar jag tänka på varför en berättelse låter sina fåglar flyga. Jag läser det ofta som en fredshandling. En som sträcker sig mot ett globalt perspektiv.

Formen i formen

När man abstraherar formerna i ett kamerahus är det lätt att se ringen och rutan. De betyder inget i sig själv, men finns ändå alltid där.

Tranströmers universitet

När Tranströmer gick hem genom ljumma skogar med sitt diplom från glömskans universitet vände han sig om och såg att skatan inte flög utan istället hade korsat fältet som ett stygn.

Stjärnhimmelen

Om vi låter vår techne bli grunden som tar oss till kanten av universum och därifrån tittar ut mot platsen som gav oss tiden så kan svindeln som då möter oss kännas som att anlända eller komma hem.