Hvass & Hannibal

Sofie Hannibal och Nan Na Hvass driver den Köpenhamnsbaserade designbyrån som ideligen skapar saker som gör mig glad.

Hösten

Det är fuktigheten i luften som gör trädens stammar lite mörkare. Jag tror också att den bidrar till att allt luktar mer. Bark, barr, löv och jord. Jag gillar när det regnar i skogen och regndropparna prasslar mot löv. När finfördelat regn blåser ner i slöjor och luften är sval. Jag gillar att ha på mig regnjacka och fälla upp huvan. Ha en varm tröja under och dra in fingertopparna. Gummistövlar är najs. De blir blanka av vått gräs och så fastnar det löv på dem. Hösten är dämpad och sorgsen. Därför är hösten tröstande.

No Legacy

Art director Andreas Markdalen (som ju dykt upp här tidigare) är en av personerna bakom bloggen som sätter kvalité före kvantitet.

Behance network

Är ett nätverk av kreativa och deras arbeten. Behance är ett av de bättre i floran av sådana nätverk.

Arne Quinze

Har tack vare sin bakgrund som graffitikonstnär en anarkistisk utgångspunkt som är uppfriskande. Förra året gjorde han Cityscapes. I juni skapade han installationen Re-Birth på anrika Le Royal Monceau´s "demolition party". Det sunkiga "hög klass" ska rivas och bytas mot "konstnärlig frihet". Något jag applåderar. Mer anarki och fler rivningspartyn. Inte bara av fysiska byggnader.

Beautiful Agony

Så nära svanmärkt porr man kan komma. Personligen tycker jag det tangerar konst. Det är hur som helst nakenhet i dess rätta bemärkelse, trots att alla har kläderna på sig. Något som fick mig att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan. Där vi pratade om hur otroligt laddat det är att nudda någon man är intresserad av... och sedan märka att den personen nuddar tillbaka. Starkare känsloexplosion finns inte. Även om det på ytan är knappt märkbart.

Välkommen tillbaka efter sommaruppehållet förresten! Om ni undrar varför jag inte öppnade upp bloggen prick den förste september, berodde det på att jag väntade in några sommargäster. Jag har gjort utrymme för dem och kommer publicera de kvarvarande sommargästinläggen när de kommer in. Hoppas din sommar varit underbar!

Detaljer

Kort om gästen: Magda och jag har inte träffats än, men jag ser fram emot att göra det. Däremot sprang jag på hennes kompanjon Johannes på Götgatan och började prata med honom. Han trodde säkert att jag var någon slags stalker som bara känt igen honom från TV. Tillsammans utgör Johannes och Magda den internationellt uppmärksammade designduon Save our souls. När jag bloggade om dem kallade jag deras grejer "osentimentalt framåtblickande saker med ett hjärta". Det hjärtat blöder av engagemang. Serien "Fucking far from ok" är lika mycket statements om tillståndet på planeten som det är prylar.

"Man kan nog säga att detaljer inspirerar mig mer än helheten.

(För övrigt är jag svag för det mörka, det skeva, det smutsiga, det hårda, det sentimentala, det oväntade, det brutala, det roliga, det skrämmande. Ofta är det ofullkomliga bättre. Tror att det handlar om att man får fylla i själv i det som inte är helt perfekt).

Eller RBG6, Metallica, Pieter Hugo, Erica Weiner, Maxim Velcovsky, Mishka NY och massa fler."

Magdalena Nilsson © 2008

Beauty Pageants

Kort om gästen: Ida är lika skön att hänga med som hon är begåvad. När man pratar med henne känns det som om hon observerar och ser allt. Det känns som om det ständigt pågår ett flöde av saker inom henne. Toppen på isberget, eller det lilla som antyder det stora under ytan... skymtar i små gester, ett ordval eller ett leende. Hon är cool i ordets vidaste, skönaste och vackraste bemärkelse. Innan vi lärde känna Ida var vi stora fan. Nu älskar vi henne och det hon gör med hela våra hjärtan.

"En återkommande inspirationskälla för mig är amerikanska Beauty Pageants, så jag var överförtjust när TV3 sände ”Crowned” i somras – skönhetstävlingen där mödrar och döttrar fick tävla i par. Vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig – men antar att det är en kombination av glittret, den totala hängivelsen hos de tävlande och drömmen om att kunna vinna en miljon."

Ida Sjöstedt © 2008

Collage

Kort om gästen: När jag bloggade om Sandra stod jag inför dilemmat att först inte kunna beskriva vidden av hur bra hon är, och hur mycket jag beundrar henne. Det är inte ofta jag blir ställd av den anledningen. Som ett barn inför en magiskt gnistrande julgran. Mållös. Sandra är för begåvad för Sverige och börjar nu sakta men säkert få det internationella erkännande hon förtjänar.

"Collage är min passion. Bild- och tankekedjor är det som inspirerar mig. Ibland händer det att jag läser mig till fakta om det känns absolut nödvändigt, men helst vill jag inte bygga min inspiration runt skrivna sanningar. På samma sätt som jag gillar collage i bildform så är det också på det sättet jag gör kläder. Jag skissar aldrig plagg och förverkligar skissen, utan jag improviserar utifrån olika inspirationscollage jag bygger i huvudet. När jag väl är inne i ett projekt så känns det alltid som ett outtömligt förråd som jag vill gräva och sortera i tills jag blir less och måste vidare. En idé föder nästa och i slutändan är kollektionen som en personlig Mind Map. Tyvärr förväntas det oftast att man också översätter i ord vad man gjort och varför. Det går inte. Det är som med alla språk, vissa saker kan och ska helt enkelt inte översättas. Ord är som skisser för mig, de tillför inget utan hämmar bara. Generellt försöker jag så lite som möjligt tänka på praktiska problem och vad andra kanske förväntar sig av mig. Mina kläder är inte gjorda med avsikt att attrahera och tillfredställa alla."

Bild: Boken "Vi gör Collage" av Nathalie d'Arbeloff och Jack Yates från 1969. Japanska collage konstnären Tadanori Yokoo.

Sandra Backlund © 2008

Joanna Rytel

Kort om gästen: Elin och jag har inte träffats, men jag ser fram emot att göra det. Elin tillhör nämligen en angenämt skara feminister där frigörelsen ofta handlar om rätten att själv definiera sin sexualitet och dess uttryck. Inte sällan underminerar de kärnfamiljsnormer till förmån för lite mer kön. Är det alltid stillsamt när något öppnar fönstret för att släppa in lite frisk luft? Nja, ibland blåser saker och ting kors och tvärs, men jag känner mig alltid lite friskare efteråt.

"Det som främst inspirerar mig med Joanna Rytel är hennes osvikliga kompromisslöshet. Många kallar hennes konst för rena provokationer. Andra menar att hon svärtar ner feminismen när hon förespråkar hämndfeminism, kvinnliga blottare och skriver krönikor om att bränna upp sin expojkväns könshår.
För mig är hon en befrielse. Hon inspirerar mig till att ifrågasätta min inre censorröst om vad man får och inte får göra, vad som är accepterat att skriva och säga och vad som inte är okej.
När jag sitter med min genusängligt politiskt korrekta röst, all min rädsla över att stöta mig med någon eller vara för provocerande och galen är det underbart att söka sig till Joanna Rytels konst och krönikor. Med kompromisslös dignitet lämnar hon ut sig själv, är snuskig och rå, bryter upp tabun och bråkar med ingrodda normsystem och förutfattade meningar.
När jag sett hennes konstverk och läst hennes texter brukar jag först slås av en generad känsla över att hon lämnar ut för mycket, hon blottar sig själv på ett obekvämt sätt. Innan jag lämnar det hon skapat brukar känslan ha bytts ut mot att det istället är jag och mina ingrodda tankemönster som är det som har blottats. Däri ligger förmodligen det som uppfattas som en provokation. Joanna Rytel bråkar med oss alla, utan att bry sig om censur eller normer. Det är en inställning som inspirerar."

Elin Grelsson © 2008

David Shrigley, Kristina Lugn & trams

Kort om gästen: David och jag träffades på inspelningen av Varan TV 2. Jag gjorde "bakomfilmen" som säkert finns på YouTube. David är lika begåvad som han är produktiv. Det vill säga - enormt. Jag antar att jag generar honom en aning när jag säger det, men Davids meritförteckning är snudd på overklig. Förutom att vara utbildad arkitekt och en av medlemmarna i Varanteatern (Varan TV 1& 2 och hundratals shower), gör han reklamfilm (SEB), musikvideos, illustrerar för SVD´s kulturdel. Som konstnär har han ett tjugotal separt- och samlingsutställningar bakom sig. I augusti spelar han den rosade enmansföreställningen "Svart tulpan" på Kilen, Kulturhuset.

"Jag inspireras av Kristina Lugn och av konstnären David Shrigley därför att de tar udden av livets storslagenhet och viktighet på ett sätt som gör livet ännu mer storslaget och viktigt. Och så inspireras jag av trams. Det tramsas för lite inom alla områden tycker jag. Allting ska vara så bra och det är inte alltid så kul. Broder Daniel ger också ständig inspiration."

David Wiberg © 2008

Johan Bergman Lindfors

Kort om gästen: Jag brukar säga att Johan är en av de tre mest kreativa människor jag träffat. Hans metodik är lika färgsprakande och varierad som hos vilken annan naturbegåvning som helst, men en sak står ut. Johan är öppen för att släppa in slump i den skapande processen. Något jag tror är ett ytterst viktigt element. För att inte säga avgörande. Släpper man in slump, släpper man samtidigt in lust. De går liksom hand i hand. Johan är manusförfattare och har en rad utmärkelser bakom sig. Johan jobbar med Reza Parza som fick Ingmar Bergmanpriset i anknytning till filmen "Möte med ondskan" (som även vann pris i Cannes och tilldelades en Oscar)

"Vad får mig att resa mig upp ur sängen varje morgon, dricka kolsvart bryggkaffe för att vakna någorlunda och sen slå på laptopen för att återigen försöka hugga filmscenarier ur det oformliga/omöjliga stenblock som är min skalle? Varför vägrar jag inse hur hopplöst det är? Vad får mig att ringa min sambo minst tio gånger om dagen när vi inte är tillsammans eller att längta så det värker i bröstbenet efter svägerskans minsting? Vad får mig att känna det vi ofta kallar kärlek och det vi ofta kallar hat? Varför vägrar jag så obstinat att fatta hur totalt hopplöst det egentligen är?

Fråga: Vad inspirerar mig?

Svar: Döden.

Någon har sagt att människan inte är gjord för att leva för evigt, men jag tror att det är fel. Jag tror att vår mormor och morfar eller mamma och pappa eller vi själva som är 90 år och inte kan fatta hur allt gått så jävla fort har en poäng i just känslan av omöjlighet. Jag tror döden är helt fel. Därför tror jag den får oss att tänka efter.
Jag ska berätta om en grej som hände när jag var tjugofyra. När jag tänkte efter lite för första gången.

(Jag kan förresten redan nu varna de av er som kanske tror att det kommer någon häftig scen med blod och livsfarlig trafik eller galna knivbärare en sen midsommarafton. Ingenting sånt.)

I alla fall:
Jag hade fyllt tjugofyra bara några dagar tidigare och var i princip fortfarande bakfull efter surprisefesten hemma hos Anna och polarna. Nu satt jag i bastun med morfar på hans lantställe i Norrtälje skärgård. Det var sen augusti, året var 1995, och vi hade ångat på kanske en kvart-tjugo minuter när jag bestämde mig för att ta ett dopp. Morfar var en bit över 80 år och inte längre så pigg på uppfriskande havsbad så han stannade kvar och fortsatte ösa kranvatten på de heta aggregatstenarna.
Kommer snart, sa jag innan jag gick.
Det var väl en sådär 23-24 grader ute och växlande moln och sol. Stråk av en kallare årstid i vissa av vindarna. Kraftfullt på ett sätt som bara den höstnära sommaren kan erbjuda. Sista chansen liksom.
Jag insåg redan på vägen ner mot stranden att jag burit tanken med mig i flera månader, och när jag väl hade dykt ner under havsytan var jag med ens säker på att jag inte skulle ta mig upp igen. Att jag inte ville, inte borde, inte kunde.
Jag kände det som jag plötsligt visste var mitt sista andetag ebba ut i lungorna samtidigt som min kropp började skrika efter nästa, men det var ingen panikartad känsla, tvärtom. Som varm mjölk med honung en sen barndomskväll bäddade slutet in min kropp i lenaste bomull. Jag lät mig sjunka.
Under vad som kändes som en mycket lång stund svävande jag fritt någonstans halvvägs ner mot östersjöbottnen. Kände lungorna sakta sakta gå över i kramp och huvudet fyllas av rött och sen rasande vitt, som när man hänger upp och ner för länge på stången i gympan ungefär.
Det tog inte lång tid innan tankarna var behagligt rensade. Det bräckta havsvattnets svala andedräkt svepte in mig längre och längre i känslan att här kan man vara. Här kan man stanna.

Nu ska jag inte överdriva det här. Någonstans visste jag fortfarande att livet och en kanske sådär sextio-sjuttio år till om man har tur fanns kvar där uppe, ovanför ytan. Och att jag fick välja. Kanske att jag till och med var tvungen att välja livet.
Och när jag till sist helt groggy bröt ytans solvarma skikt och möttes av molnen och skärgårdstallarna igen var det inte utan en gnutta besvikelse. På mig själv.

Handduken över axlarna, armar och ben på istidsmjuk och solvarm klipphäll. Satt en stund och kände adrenalinet värma i bröst och lungor. Fortsatte titta på solens gnistrande i sundet, en vilsen segelbåt, på fastlandet granar och gulnande björkar.
Jag har haft ett bra liv, tänkte jag efter en stund. Ett riktigt riktigt jävla bra liv. Jag har haft folk omkring mig som älskat eller hatat mig och jag har älskat eller hatat dem tillbaka. Jag har badat både i havet och i ilska och glädje och i den renande ångan i morfars bastu minst tusen gånger. Solen har värmt mig och natten har gömt mig. Jag har kysst och jag har blivit kysst. Älskat underbara tjejer och älskats av underbara tjejer.
Om det skulle ta slut nu vore det inget fel alls. Idag och nu vore en riktigt bra dag att dö.

Jag drog in ett djupt andetag. Fyllde båda lungorna till bristningsgränsen med känslan. Det tog inte många sekunder innan jag kände den strömma via kapillärer ut i blodet och hela min kropp. Min hjärna var snart ett virrvarr av – håll i er – glädje och tacksamhet.
Min hjärna och jag tog också ett stillbildsfoto av mig själv där på klipphällen, framkallade det ögonblickligen och la det i en liten ask tätt tätt intill min högra hjärtkammare. Där jag placerar allt VIKTIGT.
Sen gick jag upp till morfar och bastun.

På kvällen tände vi brasan i vardagsrummet och drack varsin öl samtidigt som vi lyssnade på Karlavagnen.
Vad länge du var borta, när du gick ner till stranden, sa morfar plötsligt. Jag tittade efter dig från verandan, men såg dig inte.

Jag berättade för morfar vad som hänt. Han lyssnade länge och log sen stilla, sa att han också hade ett par sådana ögonblick i sitt liv han ofta vände tillbaka till i tankarna. Ögonblick av det som annars alltid känns så omöjligt. Ögonblick av fullkomning.

Ofta när jag har gråa meningslösa dagar då inte ens orden har någon betydelse längre blundar jag och tar fram fotot från stranden på Vätö 1995. Suger in detaljerna och andas in djupt. Håller sen andan. Så länge det går. Ibland längre.
Och sen tänker jag att snart är det sensommar igen. Snart brinner skogen under augustis sista röda strålar, snart har havet exakt rätt temperatur. Snart kan jag låta mig sjunka än en gång. Precis hur djupt jag vill.

Det inspirerar mig."

Johan Bergman Lindfors © 2008

Paris

Kort om gästen: Karin gör mig glad. Inte bara för att hon är så galet begåvad eller är underbart skön att umgås med. Hela hon påminner mig om den energi av ungdomlig romantisk galenskap som jag så starkt förknippar med Paris. (Tänk Justice och Andrea Crews.) Staden med en underbar symbios av klubbliv och mode där gränserna suddas. Där bor Karin. Så klart! De är som gjorda för varandra. Jag ser fram emot att träffa dem snart. Paris och Karin.

"Jag blir framför allt inspirerad av mina kreativa vänner, musik och staden jag bor i -Paris- där inspirationen flödar från morgon till kväll, vilket kan innebära allt från en helt vanlig morgon-kaffe i kvarteret till att jobba, gå på utställningar eller till ett dekadent Lacoste/ sailor-party på en båt nedanför ett stjärnprytt bling-blinkande Eiffel-torn. Här är några exempel på vardagligheter från olika platser i världens vackraste och mest romantiska stad;

rue Turenne: dricka vin med min kompis Johanna (som är grym på att rita lyxhippie-rockiga kläder & väskor) och snacka om allt från biografier till färger & texturer, pegasus eller kameler (det sägs att var än på jorden Pegasus satte ner en hov startade en källa av inspiration) & killar vi gillar eller inte.

rue Vielle de temple: fika, kolla in alla av intresse som passerar och läsa horoskopet i le Parisien, som jag är lika beroende av som kaffe.

Montmartre-Marais via rue St Honorré: En lång cykeltur eller promenad i sällskap med min Ipod och passera undangömda vintage-affärer på rue Rochechourt där jag senast blev kär i en hysteriskt fin rosmönstrad Ungaro-klänning från 90-talet, Colette, Lanvin och väldigt mycket mer.

Quai des Orfèvres/ pont Neuf : prata och pussas som & om tonåringar, musik & mode och hänga med benen utöver kajen och känna fjärilarna flyga i hela kroppen.




rue des Écouffes: titta ut genom fönstret på siluetterna av de gråvita hustaken, grannarnas blommor och lyssna på tystnaden.

Önskar en glad, inspirerande, galen, lugn, vacker sommar!! XX"

Karin W © 2008
boomp3.com

Tove Jansson

Kort om gästen: Det var Navid som introducerade mig till Hellsongs och Harriets fullkomligt underbara röst. Jag bloggade om henne direkt. Lyssnar du förstår du varför.

"Johan bad mig att ge något vidare som inspirerar mig.
Det vill jag gärna, men det kommer inget för just nu så är jag så jävla arg på musikbranschen.
Imorrn ska jag flänga iväg till Berlin och skälla ut utvalt skivbolag. Så jag är alltså inte inspirerad alls för tillfället. Eller så är det det jag är. Av lilla My. "Man får aldrig ett ansikte förrän man lär sig att slåss" säger lilla My i berättelsen om "Det osynliga barnet."

Och då vet jag att Tove Jansson inspirerar mig. Hon är min husgud. Om du bara tänker läsa en bok i ditt liv, läs muminböckerna. Allihopa helst. "Farlig Midsommar" först och främst.

Tove Janssons känner människorna. Våra tillkortakommande. Drömmar och vad vi längtar efter. Och hon är fantastiskt rolig med underfundig humor. Rent och krasst. Enkelt och vackert. Underbart.
Allra mysigast är om någon av dina vänner läser högt för dig. På en madrass på en gräsmatta vid havet. Med sovsäckar om sommaren inte riktigt håller värmen. Med mörk choklad och en god snus under läppen. Alla ligger i en hög. Högläsning. Då känner jag mig helt trygg, älskad, inspirerad, närvarande och lycklig.

Hi hi hi...nu är jag inte så arg längre när jag fick tänka på något jag verkligen älskar. Tankens kraft alltså:) Och kamplusten har gått från trotsig tonåring till sofistikerad förhandlare. Nu jäklar ska musikpamparna få sig en omgång och fatta att dom måste betala för bra musik. Nu måste jag vika tvätt och packa min resväska.

Upp till kamp, allt gott, kärlek nu, respekt alltid."

Harriet Ohlsson © 2008

Twin Peaks och David Lynch

Kort om gästen: Emma och jag träffades på Hultsfredsfestivalen någon gång på 90-talet. Hon drack av min sprit, lånade min gitarr och spelade Pennyroyal Tea. Jag minns att jag var lika impad över att hon kunde dricka mig under bordet som över kraften i hennes sång. En kraft som banar väg. En kraft som leder framåt och menar allvar. Flera år senare har Emma ett pärlband av framgångar bakom sig som artist, producent och låtskrivare. Både i bandet Paris såväl som med sin soloakt Emmon. Hon har skrivit Nina Natris senaste singel och medverkat på Jacques C senaste 12'a.

"Jag minns känslan efter det första avsnittet av Twin Peaks som en spark i magen.
Det var 1990, jag var 13 år och hade aldrig någonsin upplevt att något så obetydligt som en lite konstig och flummig tv-serie från USA kunde kännas så stort. Men efter det där första avsnittet hände någonting med mig som satte djupa avtryck i mig ända tills idag 18 år senare.

Det öppnade upp en till värld utöver det vanliga. Ett alternativ mot normen av intetsägande tv och filmestetik. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över hur tv och film egentligen fungerade och såg ut. Det var liksom bara något som fanns och skulle vara på ett visst sätt. Men när jag satt där framför den lilla teven vi då hade i mina föräldrars sovrum hemma i Mora och drabbades av mitt livs första riktigt stora ”inspirationskick”, var det som om det vändes ett blad i mitt liv. Jag upptäckte med ens var konst egentligen var: något som drabbar och påverkar människor och förändrar ens världsbild, precis som för mig där och då.

Det var lika mycket berättandet av en historia som sättet det såg ut och presenterades på rent estetiskt som fick mig att sen välja den kreativa vägen i mitt liv. Sedan dess är allt jag skapar genom konst, skrivande och musik på något sätt präglat av en skum medelålders amerikansk regissörs helt sinnessjuka men totalt geniala ideer.

Tio år senare gjorde jag en installationsutställning kallad ”The Black lodge” under min utbildning på Konstfack, helt dedikerad som en hyllning till Twin Peaks och David Lynch och hans påverkan på mig. Det blev både en slags terapi över de filmer han skapat som genom åren skrämt skiten ur mig, liksom en varm och ödmjuk kärleksförklaring till en sann konstnärlig vägledare i mitt liv.

Här nedan följer länkar till fantastiska interaktiva vandringar genom David Lynch filmvärldar.
Lynch homage
Lynch homage - Black Lodge

Kolla även in denna:
Greetings from Twin Peaks"

Emma ”Emmon” Nylén © 08

Min Cykelkärra!

Kort om gästen: Gustav och jag lärde känna varandra i mitten av 90-talet. Då var Gustav en riktigt grym skejtare. Idag är han pappa och DJ med en makalös fingertoppskänsla för både gammal och ny elektronisk musik. Gustav ligger bland annat bakom Svenska Musikklubben och Dans Dakar (fd Pop Dakar) och har till sitt blogginlägg ärat oss med en mixtape som får mig att vilja ge mig ut och köpa en cykelkärra redan idag.

"Den ena halvan av året som vi kallar sommar är en otroligt tacksam tillvaro. Om man masar sig upp i tid förstås. Gör du det så kan man, tro det eller ej, befinna sig utomhus från runt 09.00 på morgonen till 18.00 på kvällen. Bara man har ett syfte. I mitt fall handlar det att om mina två barn (Hedda och Buster) inte kommer ut ur vår trånga lägenhet innan 10.00 vänder de fullkomligt uppochner på hela lägeheten. När det är avklarat går de över till att slåss med varandra med den där intensiva hatkärleken som bara finns syskon emellan.

Förra sommaren investerade jag och frugan in en cykelvagn för barn, den är min räddning. Nu har det gått ca 2 veckor in på min sommarledighet och jag börjar få rutin på dagarna. Cykelkärran är nu redan förpackad med ett filtar, strandleksaker, bollar, badringar och andra saker som man kan behöva dit man kommer. Idag var femte dagen i rad jag disciplinerat kommit ut på gården efter niobläcket, spänt fast ungarna i vagnen och sakta rullat ut mot nya äventyr.

Med termosmuggen fastsatt i styret och mp3 spelaren laddad cyklar jag runt till olika parker i närmiljön. Då, när jag sakta glider fram så händer det. Ideérna kommer som aldrig annars till klubbkvällarna och vilka band man borde köra tillsammans. Uppslag till galna och helt självklara mixningar av låtarna jag just nu lyssnar mest på. En tråd tas upp. Ett sammanhang bildas som senare på kvällen och sent in på nätterna sätts i praktiken framför de digitala skivspelarna i form av mixtapesskapande. Fast då är det inte en vit tråkig skärm jag ser utan husen, träden, parkerna och himlen jag under dagen tagit intryck av.

Här får ni ljudet jag hört under mina senaste cykelturer, varsågod att lyssna och skapa era egna bilder!

boomp3.com

Tracklist:
1. Jean Michel Jarre – Rendez Vouz 4
2. spAce – Airforce
3. MGMT - Electric Feel My Shit (Leif Edit)
4. Digitalism – Idealism (A - Trak Remix)
5. Kebekelektrik - War Dance
6. Simian Mobile Disco – Hustler (UK edit)
7. Familjen – Huvudet Mitt I Sanden
8. MGMT Electric feel (Justice Remix)

Gustav Sundh © 08

Finland

Kort om gästen: Att beskriva Knotans bilder som ett möte mellan Larry Clark, Terry Richardsson och Ryan McGinley är att göra det lite för enkelt för sig. Dessutom är det lite missvisande. Knotan behöver nämligen inte jämföras. Han står stadigt på den fotografiska världsscenen på egna meriter. Som person är han dessutom helt jävla underbar. Vi ska dricka sprit nån gång, har vi bestämt. Det ser jag fram emot. Hans inlägg serverar jag så som det skickades till mig. Knotan-style.

Oj oj!

Vad som inspirerar mig?

Först av allt Finland!
Jag blir glad i själen bara jag tänker på alla fyllor och roliga trevliga människor som blivit vänner därifrån! Fast då kanske jag måste säga Helsinki.
Jag blir inspirerad av människor i alla former och alla situationer.
Ok jag har aldrig varit i New York och alla som hör det säger till mig att: du måste åka dit och få inspiration!
Jag ger faktiskt blanka fan i det. vill jag ha inspiration åker jag till norrland eller till nån mindre stad!
Där får jag inspiration.

Puss å kram/ Knotan

Länkar till bilder: New York, Man, Norrland, Renskinn, Kåsa, Fällkniv, Kvinna, Häst, Kosken.

Knotan © 08

Säg det med toner

Kort om gästen: Andreas Roman bloggade jag först om 2006 när han var aktuell med Vigilante. En bok som jag då beskrev som "en svensk Falling down med ett stänk Tärningsspelaren och kanske lite Ondskan." Nu är han aktuell med sin sjunde roman - Mörkrädd - som också kommer att bli film. I PR-arbetet runt boken gjorde Andreas en bloggturné som var både uppmärksammad & okonventionell.


"Att skriva kan vara besvärligt. Det finns dagar då man helt enkelt inte får ur sig orden, där det är svårt att ens bara sitta och jazza lite med pennan bara för att se vad som händer. Motståndet är rent fysiskt, som om det satt en tagg där som måste dras ut innan man kan fortsätta.

En gång för många år sedan, så var jag nära att bli musiker i stället för författare. Att skriva var något jag gjorde för att det var roligt, men musiken höll på att växa till något större. Det fanns en diskussion med en jätte om ett skivkontrakt, det fanns uppmuntran och bra vibbar från folk som visste vad de pratade om. Det här kommer bli bra, sa de alla. Och även under en dålig dag så kunde jag sitta ner vid pianot och låta fingrarna glida över tangenterna, röra dem med
ett svagt anslag och se vad som kom fram. Jag kunde slappna av och driva med för att se vart jag hamnade, ibland ingenstans och ibland på helt nya platser. Men att bara nå ett sådant flyt, som att simma i varmt vatten i en sävlig ström, var aldrig svårt. Fingrarna rörde sig av sig själva, som en kamsportsmästare i trans.

I dag har jag gjort mitt val. Jag kommer aldrig bli musiker, aldrig leva på min musik. Jag blev författare och jag har aldrig ångrat det beslutet. Men vissa dagar, när orden bara inte vill lossna, när inget jag gör blir bra och jag undrar varför i helvete jag orkar, då kan jag släppa pennan för en stund och sätta mig vid pianot i stället.

Där är allt enklare och mjukare, på ett primitivt vis tränger tonerna genom alla de försvar och regler man byggt omkring sig och de gör hela resan till det innersta. Det är inspirerande att kunna nå så djupt till en själv och veta att man kan nå andra på samma vis.

Under vissa dagar är den känslan bitterljuv. I synnerhet om jag lyssnar på gamla inspelningar jag gjorde från den tiden då jag var på väg åt ett annat håll. Men det är också inspirerande, jag förstår att jag har något kvar att ge, att jag gjorde mitt val för att musiken skulle bli en stärkande del av det jag bygger, en källa att dra från just när pennan inte vill göra som jag vill."

Andreas Roman © 08
Foto: Mattias Nilsson

Sommarlov 2008!

Nu är det äntligen sommar och jag ska lämna över till sommargäster av fullkomlig världsklass. Nya bekanskaper står i fokus. Ida Sjöstedt, Kleerup, Save our souls är ett par exempel. (Du hittar alla sommargästerna längre ner på sidan. I högermarginalen. Där kan du också läsa förra sommarens sommargäster)

De börjar berätta om sina saker som inspirerar i Juli och framåt. Idag fick jag ett mejl från en av dem - Cecilia Wahlberg. Hon berättade om att hon var på sin första Pecha Kucha i Amsterdam förra veckan. Hennes favorit från det mötet var Emily Gobeille, och jag förstår varför! "Kolla in henne!" var Cecilias uppmaning till mig... och vad kan jag göra annat än att passa en sådan uppmaning vidare!? Nu väntar hav, skärgård, festivaler, kära vänner och ett väder av ren kärlek!

Pecha Kucha

Navid ringde och vi pratade så som vi gör på PING vs PONG ungefär. Han introducerade mig till ytterligare en inspirationskälla. Pecha Kucha är en enkel och genial idé. En person går upp med 20 bilder på en scen och har 20 sekunder att prata om varje bild.

Scarlett Johansson

Vad som gör Scarlett så vacker är att man anar en själ och ett hjärta. Att hon valde att sjunga in Tom Waits låtar på sin albumdebut är ett sådant exempel.

Karsten Schmidt aka Toxi

Har länge pysslat med "generativa och interaktiva objekt". Hans senaste projekt för Advanced Beauty ser jag extra mycket fram emot att uppleva i sin helhet... då jag lyckades hitta ett smakprov.

Serge Leblon

Är fotografen som bland annat gjort den ikonlika kampanjbilden för Sonia Rykiel.

BCXSY

Är ett samarbete mellan Boaz Cohen och Sayaka Yamamoto. De exprementerar, leker och undersöker. Deras lampgunga tyckte jag var poetisk och vacker.

Another Magazine

Innehåller en estetisk riktning jag uppskattar. Speciellt älskar jag storyn Martina Hoogland Ivanov gjorde för dem.

Trent Reznor

Förra skivan omgav sig av underrubriken "art is resistance". Den nya skivan ger NIN ut gratis på hemsidan. Där finns också ett community där man kan lyssna på remixer av låtar, eller ladda upp egna. Detta är framtiden... och i den finns ju inga skivbolag. Bara artisten och de som lyssnar på artisten.

Blu

Det var nästan exakt två år sedan jag skrev om Blu senast. Nu fick jag ett mejl av Martin med en fullkomligt banbrytande och således makalös muralanimation som Blu nyligen färdigställt. Fanns det en bra översättning på "mind-blowing" hade jag använt den. Kom ihåg var du såg den först, för du kommer se den igen. Var så säker.

Internetfenomen

Det är inspirerande att studera internetfenomen. Speciellt när man fått vara med och se dem växa fram. Ta den här videon med de två tjejerna som skapar en unik koreografi till Daft Punks Harder, Better, Stronger, Faster. Egentligen är det mer än så. En musikvideoidé för webbkamera. De lägger upp den på YouTube. Två killar svarar, hundratals apar efter. Någon gör en komisk variant. Ett slags globalt rondellhundsfenomen... fast lite roligare.

Harm van den Dorpel

Är curator och utövare i en underbar estetisk strömning som handlar om att återanvända all trash som internet bjuder på... tugga om det och spotta ut det... för att se om det uppstår något nytt. Ibland uppstår saker med poetiskta dimensioner... ibland är de komiska. Verken är gjorda för att upplevas online. Som tur är finns nu dessa spridda utövare, verk och fenomen samlade i en och samma onlinegalleri. Club internet. En slags internet-konst-tombola.

Robyn + Teddybears

Her style is the bomb. Har du sett att Kleerup är sommargäst här på bloggen i sommar förresten?

Satoshi Saikusa

Riktigt begåvad fotograf, som ännu inte hittat en lika begåvad retuschör.

Sarah Pickering

Fullkomligt underbar engelsk konstnär som gick ut Royal College of Art så sent som 2005. Här ses "Napalm" från serien "explosions". Jag har gjort en mental bookmark. Henne kommer hålla ögonen på.

Musa Work Lab

Mycket arbetssamt och inspirerande designkollektiv som bjussar på både podcasts och Flickrstream.

PING vs PONG

Navid Modiri och jag har gett oss ut på ett gemensamt bloggäventyr. I en bloggifierad tankepingpong bygger vi vackra tankesuffléer. Det ena inlägget ger det andra. Vi har ingen aning om var det bär iväg. Tankar väcker tankar i en oändlig väv av assosiationer. Ett inlägg var. Tiden mellan inläggen är oviktig. Innehåll och längd på inläggen likaså. En slags bloggdialog.

Dan Tobin Smith

Fantastisk stillebenfotograf som lyckats med konststycket att balansera ett osentimentalt trendigt med varmt och kroppsligt. Denna balans (oavsett vem som lyckas med den) säger mig "Värme och kärlek är framtiden... men den liknar inte något vi sett tidigare. Vi måste återuppfinna den"

Michael Dweck

Jag älskar hans undervattensserie "Mermaides". Enkla, drömska och vackra.

Michelle Allard

Har visats på Diaz Contemporary tillsammans med andra samtida konstnärer. Michelle jobbar i papp, plast och förpackningsmaterial.

Subversive cross stitch

När man kommer hem till äldre damer finns ofta muntra meddelanden på väggarna. Det kan vara allt från psalmer, till ordstäv eller talesätt. De är ofta vackert inramade. De är ofta gjorda i korsstygn eller brodyr... efter ett mönster.

BGL

Är konstnärstrion bestående av Jasmin Bilodeau, Sebastien Giguere, Nicolas Laverdiere som skapar samtida konst med ett miljöengagemang.

NINs egen filmfestival

NIN förser dig med soundtrack, du bildsätter. Det mesta folk laddar upp är skit, som väntat... men ett och annat guldkorn finns att hämta. (Här kommer rating-funktionen på YouTube till sin fulla potential.)

Rachel Whiteread

Brittisk skulptris som jobbat mycket med avgjutningar. Rymder är något hon specifikt undersöker. Den här skulpturen tyckte jag var extra intressant då den är gjord för att synliggöra något som vi av vana slutat se.

Galleri Jonas Kleerup

Jonas Kleerup mejlade just och hälsade att Vincent Skoglund's "Lightyears" samt Anna Giertz "Together In Electric Dreams" visas i helgen. Jag älskar fotografier som undersöker ljusfenomen, och hade snart tänkt blogga om just detta.

Cody Hoyt

Använder linjal och en lager-på-lager-teknik för att skapa galna och färgrika bilder

You!

Nu har vi passerat 65 tusen unika besök go vänner, och vi har vädret med oss!

Guillaume Reymond

Att översätta ett parti Tetris till ett nytt sammanhang ger något mer. Plötsligt ser och tänker man på saker som i det ursprungliga skicket var givet. Det är märkligt vad mycket vi tar för givet, som... när det tas ur sitt sammanhang... plötsligt blir synligt.

Desiree Palmen

I takt med att vi övervakas mer och mer för varje dag, blir kreativa motreaktioner livsbejakande manifestationer.

Evening Tweed

Designkollektiv bestående av fyra väluppfostrade talanger.

Today and tomorrow

När det kommer till den långa listan av glittrande tingeltangel vars enda uppgift är att dekorera och sprida en stämning måste den dimhöljda fontänen ligga bra till. Jag har tex sett den på en pizzeria en gång... men frågan kvarstår... Vad är det egentligen för stämning den skapar?

Natascha Sadr Haghighian

"Termen "typografi" har på senare år fått ett utvidgat användningsområde, och avser nu även formateringen av en text på datorskärm." står det på Wikipedia. Kanske är det nåt sånt Natascha tänkte på när hon hamrade in tusentals spikar i en vägg. Spikar som tillsammans bildar orden på bilden.

Chantal Michel

Konstnär med en rörande känsla för magi, sagor och fantastiskt. Hon jobbar med olika uttryck, men hennes fotografi är renaste inspiration.

Miwa Yanagi

Använder bilder och ljus från åldrade målningar och blandar dem med sagor och berättelser. Rekvisitan är ofta gummimasker och saker man hittar i en maskeradaffär. Allt detta skapar en känsla av att man är vagt bekant med motiven. Wohnmashine visar henne.