Ibland tänker jag på eldflugor mellan olivträd som en bild som går att läsa både strukturalistiskt och poststrukturalistiskt. För mig tänds hoppet ur insikten att det aldrig funnits några mirakel och att berättelserna just därför får sin lyskraft.
På samma sätt som det fanns något utanför texten fanns det aldrig något helt avgörande ögonblick då medvetandet blev medvetandet. Det vaknade snarare ur sin egen sömn. Som skjuten ur en kanon.
Hur himlakroppar rör sig går att beräkna genom att utgå från de mest grundläggande sakerna som finns att veta om dem. Även om olika objekt har olika storlek och bana utspelar sig allt detta i ett och samma nu.
Varje gång jag ser en linje eller bana skapad av människor tänker jag att den går att läsa som en form ur det mänskliga medvetandet.
Föreställningarna som föregick Derridas upptäckt av dem och som senare ledde till en redogörelse för en förståelse av denna händelse på John Hopkinsuniverstitetet 1966 kan ha liknat upptäckten av en upptäckt.
Medvetandet fungerar lite som en berättelse som äger rum i en tid full av saker bland en oändlighet av oändligheter.
Att sammanställningen av medvetandet pågår med material från fler källor än medvetandet kan överblicka är vackert. Jag har sett både strukturalister och poststrukturalister som upplever att utbytet mellan en oändlighet av oändligheter är den kreativa rörelsen.
Ibland tänker jag att jättestaden där borta inte bara rymmer konventioner eller representationer ur konventioner. Den rymmer också ett samtal mellan alla dessa saker.
Idag kan vi fånga upp signalerna från en hel värld och bygga våra kyrkor, kartor, tankeverktyg, tidsmaskiner eller fredssymboler enbart med materialet som vi hittar. Vi skulle kunna kalla summan av alla dessa gester för symboliska utbyten.
Att utveckling för varje människa idag inte handlar om en tro på gamla system eller teknologier utan snarare på helt nya sätt att använda den exponentiella utvecklingen av den exponentiella utveckling är inspirerande.
Ibland tänker jag att det är mer än Derridas röst som talar till mig. Från en annan tid hör jag de omgivande människorna och utgångspunkterna för deras arbete. Allt detta blir tillsammans ett universum av språk.
Medvetandet är en del av det som är sig själv i alla förvandlingar. Växterna har inte tankar men allt som tänker var vid någon tidpunkt växter.
Kameran skiljer sig från regissören ungefär som medvetandet skiljer sig från seendet. De är olika saker som blir ett.
Varje flod är en del av det som alla medvetanden alltid är en del av. Rörelsen genom eller bortom orden som följer oss en
bit på vägen.
Ibland tänker jag på bergskedjorna och hur länge de funnits där. Ibland tänker jag på vad det är som bevittnar dem.
Hur människor navigerar i ett landskap eller skapar modeller av det är fascinerande. Teknologierna för hur vi inspirerar designprocesser har för länge sedan revolutionerat hur världen fungerar.
Eftersom bilderna är en återspegling av tid kommer vi alltid kunna återvända till dessa portaler. Dessa kulturella artefakter står framdukade för oss att tolka, omtolka, referera till, inspireras av eller berätta med.
