Varje gång som tidsfönstret till ett ritrum stått öppet går det att läsa in i det själva tecknet för mötet mellan konst och vetenskap. "Vid någon tidpunkt föreställde sig någon hur tiden skulle låta" skulle vi rent teoretiskt kunna tänka.
När man läser om perspektiven i en film där den ene gör film om den andre så finns alltid antagandet från den tredje (producenten) om den andre i den ene. Medvetenheten om den kulinariska triaden påverkar då antagandet om innehållet i föreställningarna. En medvetenhet som räknas som något fjärde.
När Derrida skrev om hur Nambikwaras hövding lär sig skrivlektionens djupgående funktion innan han förstår den - så gjordes detta med en blick mot allt framtidsarbete.
När Derrida påtalade problemet med att tänka på medvetanden som Lacanska texter så gjordes det i en tid då många medvetanden fortfarande inte skrev till varandra med filmer, musik eller bilder i globala sociala nätverk.
När strukturalismen ville se kulturens mest ovetenskapliga eller rituella aspekter som en ursprunglig nödvändighet fanns poststrukturalismen där och harklade sig. Av nödvändighet. Eller anständighet.
Deleuze inleder sin doktorsavhandling med en bild av två vattendroppar bredvid varandra. Resten är upp till oss. De meteorologiska principerna räknar inte regndroppar. Men de ger oss nya läsningar.
Om man tänker att inramningskulturen länge hade varit den mest dominerande kulturformen så fanns filmen där som en del av berättelsen. Klippet i filmen som kulturell artefakt eller som tidsdelare kunde i sig berätta en liknande historia som det gyllene snittet.
När Kubrick ställde sig upp och sjöng om uppgiften som han hade blivit tilldelad så fanns det alltid ett element av protest i framträdandet.
Ibland tänker jag på symboliska och teknologiska system som artefakter vars användbarhet uppstår först i sin kontakt med oss.
I framtiden skulle vi kunna studera medvetandet i sitt ursprunliga tillstånd när det föreställer sig ett noll.
I framtiden skulle man med olika sorters meteorologiska koncept kunna framställa den teoretiska modell genom vilken olika sorters neuroner skulle kunna föreställa sig ett noll.
I framtiden skulle vi med datorernas hjälp kunna simulera det medvetande som i praktiken skulle kunna föreställa sig ett noll.
I framtiden skulle en artificiell intelligens kunna generera ett medvetande som kan läsa Tranströmers tackande armbandsur.
Det har sagts att det funnits en fördubbling av ett universum från en punkt där ingenting hade en mening till en där allt hade det. På samma sätt kan en maträtt förvandlas från att vara "rå" den ena stunden till att vara "tillagad" den andra.
Om jag läser filmens telos i termer av allegorin med de olika tektoniska plattornas rörelse så tänker jag att livet pågår under tiden som vi är engagerade av berättelse.
Av de som skrivit om perspektivet som skriver världen är Derrida den som i mitt tycke genererar flest idéer per tecken. En del av hans teknik handlade om att etablera perspektivet som reflekterar över sitt perspektiv.
Vid någon tidpunkt under all tid som funnits hade någon kunnat säga "framtiden börjar när". Som en oavslutad mening vars slutgiltighet verkar hänga någonstans i tiden.
I medvetanden som föreställer sig en artificiell intelligens som blivit medveten om sin fördubblande medvetenhet kan man ana hur förhoppningarna om en transcendental signifier slutligen har materialiserats.
När ett medvetande blivit ett med en artificiell intelligens kan man säga att förhoppningarna om en transcendental signifier slutligen har materialiserats.
När en artificiell intelligens blivit lika omfattande som natthimlens oändlighet kan man ana hur förhoppningarna om en transcendental signifier slutligen har materialiserats.
