En av de mer intressanta samtida amerikanska sing and song writers. Hans texter innehåller bilder. Starkt och bra. Jag anar rötter till Nick Drake, Neil Young, Johnny Cash och Bob Dylan.
"Night birds" kan med fördel laddas ner från nätet. Den är gränslöst bra.
Symbiosen mellan kritiker och artisten är ibland som relationen mellan en val och de där små fiskarna som suger sig fast på valen. Om kritikern är större än bandet... är liknelsen given. Ibland är det på andra hållet. Artisten är större än kritikern. En samexistens där båda göder av varandras varumärken på något vis. Kritikern kan plocka upp små band och därmed uppnå "kolla vad creddig jag är"... eller en mindre okänd journalist kan försöka få in en fot genom att intervjua någon stor artist. Så där kan det fungera i mediedjungeln. Pluxemburg gör detta till ett projekt. Kritikern skriver en recention, artisen skriver sedan låten. Som ett slags konstprojekt. Intressant.
First rule - you do not talk about fightclub.
Second rule - you do not talk about fightclub.
Third rule - when someone says "stop" or goes limp, the fight is over.
Fourth rule - only two guys to a fight.
Fifth rule - one fight at a time.
Sixth rule - no shirts, no shoes.
Seventh rule - fights go on as long as they have to.
Eigth rule - if this is your first night at fightclub you have to fight.
När det kommer till ikonlika populärkulturella fenomen kan man inte ignorera betydelsen av Jackass. När vi tittar tillbaka på 00-talet kommer Jackass nå samma status som Pixies på 90-talet. Alltså något man kan gilla eller hata men inte lämna ur ekvationen... och varför skulle man det?
De är ju sköna snubbar som sparkar varandra mellan benen, tänder eld på varandras pubishår och kör diverse hjulförsedda saker ner för trappor och in i väggar. Även om vi inte har någon direkt svensk motsvarighet tror jag Jackass banat vägen för program som "Rallarsving" och "Grattis världen".
Magasinet som började som ett arbetslöshetsprojekt i Canada och som nu spridit sig som en löpeld över jorden kom så sent som förra året till Sverige. Något av tidningsvärldens yngre och vildare syskon till "Jackass" skulle man kunna säga.
Drängfylla, heavymetal-estetik, fula tatueringar, graffitti och allmän teen-self-destruction-angst blandas ihop på ett förtjusande sätt.
"How to plant a fence" heter denne holländske formgivares examensarbete. Det här är så in i helvete bra. Tänk att göra något dekorativt och sinnligt av något så pisstråkigt som ett Gunnebostängsel. Med så små medel. Enkelhet och genialitet är kompisar, som jag brukar säga.
En fiktiv berättelse som stundtals härmar det dokumentära berättandet. Filmen är den bästa skildringen av kriget i forna Jugoslavien.
Jag tycker att den egentligen handlar om glappen mellan verkligheter, sedda genom ögonen på en fru till en amerikansk krigsfotograf. Det är därför den blir så bra. Både hon och vi i publiken har samma relation till konflikten. Därför dras vi med in.
Ang Lee är en av de jag samlar i min virituella godispåse... men också inom mig. Saker som är bra fastnar. Filmer som är bra bär man inom sig. Ice Storm är som ett slags tidsdokument från 70-talets suburbia, men det handlar också om kärlekslöshet och kyliga avstånd mellan människor. Kyligt, och skickligt.
Att göra en cover är en svår konst... som Anna Ternheim bemästrar till fulländning. Shoreline EP är ett måste. Gamla bra låtar, som Anna-fieras... och världen blir rikare.
Jag skulle önska att fler gjorde som Anna. Tänk om tex Broder Daniel gjorde en cover på David Bowie... eller om Kent gjorde en cover på Eurytmics... eller INXS. Det skulle säkert bli supercool.
Chai uttalas och stavas lite olika beroende på om man pratar med någon från Ryssland eller Iran.
Det verkar som om ordet är besläktat och dyker upp i olika språk och kulturer. Hur det där hänger ihop är något för språkvetare att klura på.
Persiskt chai bryggt på videungsliknande vitludna frökapslar är bland det mest exotiska te:et jag druckit.
Grekisk digital artist som utgår från Paris och driver sajten Pray for a glorious land. Gosse, gör han snygga kollage?! En bildvärld som utgörs av en salig blandning populärkulturära bildikoner som fogas samman till en underbart fungerande helhet. Bilderna känns som ett besök hos en stenad Barbie på softporninspelning i My little pony-land.
Den senaste tiden har Araki hypats. Jag sörjer alltid när några av mina små favoriter blir mainstream. Araki är en av dem. Estetiken anknyter ibland till västerländskt modefotografi, ibland till traditionella Japanska träsnitt. Ett fragmenterat bildspråk som ibland känns dokumentärt, ibland västerländskt, ibland ibland rakt av dåligt. Värt att kolla upp är det i vilket fall. Tyvärr är Araki´s hemsida mest fylld med bortsorterade bilder, som är så dåliga att de inte duger för annan publicering. "De här blev över när jag gjorde mina urval, så de kan vi slänga ut på hemsidan... det gör inget om folk kopierar och snor dem..." så förvänta er skit om ni besöker hemsidan. Som vanligt är de publicerade bilderna de bästa. (Bilden är klickbar)
En konstnärlig ikon, trendsättare och föregångare. Helmut Newtons avtryck i fotokonsten, och då främst modefotografiet är svår att överblicka. Han är så tongivande och signifikant att han kan jämföras med Ingmar Bergmans inflytande på filmområdet.
Formgivare som driver sajten tragikpixel. Han blandar vectorbilder med fotografier och taffliga bilder som ser ut som de ritats i "paint". Allt blandas till något som känns unikt och cool.
Ännu en fantastisk film av Sofia Coppola. Känslan av tafatthet och bortkommenhet som uppstår i glappet mellan två kulturer, språk och människor. Magiskt.
Konstnär med bas på den amerikanska västkusten som arbetar med blandtekniker för att framställa abstrakta mönster.
Det sägs att det finns musik för varje tillfälle. I så fall är Astrud ett måste på varje bistro eller annan plats där man serverar cafe latte. Märkligt att musik kan vara så pricksäker och skapa fika-atmosfär.
Hennes musik är sval och varm på samma gång. Hon är värd att kolla upp.
Vad skulle min blogg vara utan Nick Drake? Det är inte bara jag som låter mig inspireras av Nicks säregna sound. José González är en nutida artist som ofta berättar om hur han inspireras av Nick Drake. Nicks influenser är tydliga i många av dagens artister som sysslar med lågmäld melankolisk pop.
