Robin Howie

Har i sitt projekt "A dialogue with Public Space" använt sig av typografi som får mig att tänka på Sagmeister och varför inte - Type workshop?

Edouard Plongeon

Gör bilder med en jordig känsla. Ungefär som om bilderna legat i årtionden i ett gammalt hus i skogen och så plötsligt har någon plockat upp dem och borstat av dem.

Paolo Roversi

Det finns fotografer och så finns det stjärnor... sedan finns det supernovor som lyser starkare än andra stjärnor på himlen. Paolo är en sån.

Peter Broderick

Andreas skickade mig ett mejl för en tid sedan med en mindre förmögenhet av gulkorn. Ett av dem var Peter Broderick. Enligt Andreas är Peter bara 21 och har spelat med Efterklang. Egentligen behöver man inte veta så mycket. Musiken är helt fantastisk.

Mr Bingo

Idén bakom Mr Bingos serie Hair Portraits är lika enkel som rolig. Serien består av fyra bilder. En heter "Guns N Roses". Den ovan heter "John Ginger Christy and Ron". Mr Bingo har en MySpace.

Taki Bibelas

Grekisk fotograf som använder sig av en rad olika knep för att skapa en vittrad känsla i sina bilder. Ofta blir det väldigt vackert och äkta.

So-Me

Är inte bara Ed Banger Records egen art director. Han har dessutom fingret med i visualiteten som omgärdar hela den franska electroscenen. Även om Jonas & François regisserade, gjorde So-Me art-worken till förra årets coolaste video.

Andy Forshaw

Har en stil som påminner om den visualitet jag förknippar med den franska klubbscenen.

Hvass & Hannibal

Sofie Hannibal och Nan Na Hvass driver den Köpenhamnsbaserade designbyrån som ideligen skapar saker som gör mig glad.

Hösten

Det är fuktigheten i luften som gör trädens stammar lite mörkare. Jag tror också att den bidrar till att allt luktar mer. Bark, barr, löv och jord. Jag gillar när det regnar i skogen och regndropparna prasslar mot löv. När finfördelat regn blåser ner i slöjor och luften är sval. Jag gillar att ha på mig regnjacka och fälla upp huvan. Ha en varm tröja under och dra in fingertopparna. Gummistövlar är najs. De blir blanka av vått gräs och så fastnar det löv på dem. Hösten är dämpad och sorgsen. Därför är hösten tröstande.

No Legacy

Art director Andreas Markdalen (som ju dykt upp här tidigare) är en av personerna bakom bloggen som sätter kvalité före kvantitet.

Behance network

Är ett nätverk av kreativa och deras arbeten. Behance är ett av de bättre i floran av sådana nätverk.

Arne Quinze

Har tack vare sin bakgrund som graffitikonstnär en anarkistisk utgångspunkt som är uppfriskande. Förra året gjorde han Cityscapes. I juni skapade han installationen Re-Birth på anrika Le Royal Monceau´s "demolition party". Det sunkiga "hög klass" ska rivas och bytas mot "konstnärlig frihet". Något jag applåderar. Mer anarki och fler rivningspartyn. Inte bara av fysiska byggnader.

Beautiful Agony

Så nära svanmärkt porr man kan komma. Personligen tycker jag det tangerar konst. Det är hur som helst nakenhet i dess rätta bemärkelse, trots att alla har kläderna på sig. Något som fick mig att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan. Där vi pratade om hur otroligt laddat det är att nudda någon man är intresserad av... och sedan märka att den personen nuddar tillbaka. Starkare känsloexplosion finns inte. Även om det på ytan är knappt märkbart.

Välkommen tillbaka efter sommaruppehållet förresten! Om ni undrar varför jag inte öppnade upp bloggen prick den förste september, berodde det på att jag väntade in några sommargäster. Jag har gjort utrymme för dem och kommer publicera de kvarvarande sommargästinläggen när de kommer in. Hoppas din sommar varit underbar!

Detaljer

Kort om gästen: Magda och jag har inte träffats än, men jag ser fram emot att göra det. Däremot sprang jag på hennes kompanjon Johannes på Götgatan och började prata med honom. Han trodde säkert att jag var någon slags stalker som bara känt igen honom från TV. Tillsammans utgör Johannes och Magda den internationellt uppmärksammade designduon Save our souls. När jag bloggade om dem kallade jag deras grejer "osentimentalt framåtblickande saker med ett hjärta". Det hjärtat blöder av engagemang. Serien "Fucking far from ok" är lika mycket statements om tillståndet på planeten som det är prylar.

"Man kan nog säga att detaljer inspirerar mig mer än helheten.

(För övrigt är jag svag för det mörka, det skeva, det smutsiga, det hårda, det sentimentala, det oväntade, det brutala, det roliga, det skrämmande. Ofta är det ofullkomliga bättre. Tror att det handlar om att man får fylla i själv i det som inte är helt perfekt).

Eller RBG6, Metallica, Pieter Hugo, Erica Weiner, Maxim Velcovsky, Mishka NY och massa fler."

Magdalena Nilsson © 2008

Beauty Pageants

Kort om gästen: Ida är lika skön att hänga med som hon är begåvad. När man pratar med henne känns det som om hon observerar och ser allt. Det känns som om det ständigt pågår ett flöde av saker inom henne. Toppen på isberget, eller det lilla som antyder det stora under ytan... skymtar i små gester, ett ordval eller ett leende. Hon är cool i ordets vidaste, skönaste och vackraste bemärkelse. Innan vi lärde känna Ida var vi stora fan. Nu älskar vi henne och det hon gör med hela våra hjärtan.

"En återkommande inspirationskälla för mig är amerikanska Beauty Pageants, så jag var överförtjust när TV3 sände ”Crowned” i somras – skönhetstävlingen där mödrar och döttrar fick tävla i par. Vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig – men antar att det är en kombination av glittret, den totala hängivelsen hos de tävlande och drömmen om att kunna vinna en miljon."

Ida Sjöstedt © 2008

Collage

Kort om gästen: När jag bloggade om Sandra stod jag inför dilemmat att först inte kunna beskriva vidden av hur bra hon är, och hur mycket jag beundrar henne. Det är inte ofta jag blir ställd av den anledningen. Som ett barn inför en magiskt gnistrande julgran. Mållös. Sandra är för begåvad för Sverige och börjar nu sakta men säkert få det internationella erkännande hon förtjänar.

"Collage är min passion. Bild- och tankekedjor är det som inspirerar mig. Ibland händer det att jag läser mig till fakta om det känns absolut nödvändigt, men helst vill jag inte bygga min inspiration runt skrivna sanningar. På samma sätt som jag gillar collage i bildform så är det också på det sättet jag gör kläder. Jag skissar aldrig plagg och förverkligar skissen, utan jag improviserar utifrån olika inspirationscollage jag bygger i huvudet. När jag väl är inne i ett projekt så känns det alltid som ett outtömligt förråd som jag vill gräva och sortera i tills jag blir less och måste vidare. En idé föder nästa och i slutändan är kollektionen som en personlig Mind Map. Tyvärr förväntas det oftast att man också översätter i ord vad man gjort och varför. Det går inte. Det är som med alla språk, vissa saker kan och ska helt enkelt inte översättas. Ord är som skisser för mig, de tillför inget utan hämmar bara. Generellt försöker jag så lite som möjligt tänka på praktiska problem och vad andra kanske förväntar sig av mig. Mina kläder är inte gjorda med avsikt att attrahera och tillfredställa alla."

Bild: Boken "Vi gör Collage" av Nathalie d'Arbeloff och Jack Yates från 1969. Japanska collage konstnären Tadanori Yokoo.

Sandra Backlund © 2008

Joanna Rytel

Kort om gästen: Elin och jag har inte träffats, men jag ser fram emot att göra det. Elin tillhör nämligen en angenämt skara feminister där frigörelsen ofta handlar om rätten att själv definiera sin sexualitet och dess uttryck. Inte sällan underminerar de kärnfamiljsnormer till förmån för lite mer kön. Är det alltid stillsamt när något öppnar fönstret för att släppa in lite frisk luft? Nja, ibland blåser saker och ting kors och tvärs, men jag känner mig alltid lite friskare efteråt.

"Det som främst inspirerar mig med Joanna Rytel är hennes osvikliga kompromisslöshet. Många kallar hennes konst för rena provokationer. Andra menar att hon svärtar ner feminismen när hon förespråkar hämndfeminism, kvinnliga blottare och skriver krönikor om att bränna upp sin expojkväns könshår.
För mig är hon en befrielse. Hon inspirerar mig till att ifrågasätta min inre censorröst om vad man får och inte får göra, vad som är accepterat att skriva och säga och vad som inte är okej.
När jag sitter med min genusängligt politiskt korrekta röst, all min rädsla över att stöta mig med någon eller vara för provocerande och galen är det underbart att söka sig till Joanna Rytels konst och krönikor. Med kompromisslös dignitet lämnar hon ut sig själv, är snuskig och rå, bryter upp tabun och bråkar med ingrodda normsystem och förutfattade meningar.
När jag sett hennes konstverk och läst hennes texter brukar jag först slås av en generad känsla över att hon lämnar ut för mycket, hon blottar sig själv på ett obekvämt sätt. Innan jag lämnar det hon skapat brukar känslan ha bytts ut mot att det istället är jag och mina ingrodda tankemönster som är det som har blottats. Däri ligger förmodligen det som uppfattas som en provokation. Joanna Rytel bråkar med oss alla, utan att bry sig om censur eller normer. Det är en inställning som inspirerar."

Elin Grelsson © 2008

David Shrigley, Kristina Lugn & trams

Kort om gästen: David och jag träffades på inspelningen av Varan TV 2. Jag gjorde "bakomfilmen" som säkert finns på YouTube. David är lika begåvad som han är produktiv. Det vill säga - enormt. Jag antar att jag generar honom en aning när jag säger det, men Davids meritförteckning är snudd på overklig. Förutom att vara utbildad arkitekt och en av medlemmarna i Varanteatern (Varan TV 1& 2 och hundratals shower), gör han reklamfilm (SEB), musikvideos, illustrerar för SVD´s kulturdel. Som konstnär har han ett tjugotal separt- och samlingsutställningar bakom sig. I augusti spelar han den rosade enmansföreställningen "Svart tulpan" på Kilen, Kulturhuset.

"Jag inspireras av Kristina Lugn och av konstnären David Shrigley därför att de tar udden av livets storslagenhet och viktighet på ett sätt som gör livet ännu mer storslaget och viktigt. Och så inspireras jag av trams. Det tramsas för lite inom alla områden tycker jag. Allting ska vara så bra och det är inte alltid så kul. Broder Daniel ger också ständig inspiration."

David Wiberg © 2008

Johan Bergman Lindfors

Kort om gästen: Jag brukar säga att Johan är en av de tre mest kreativa människor jag träffat. Hans metodik är lika färgsprakande och varierad som hos vilken annan naturbegåvning som helst, men en sak står ut. Johan är öppen för att släppa in slump i den skapande processen. Något jag tror är ett ytterst viktigt element. För att inte säga avgörande. Släpper man in slump, släpper man samtidigt in lust. De går liksom hand i hand. Johan är manusförfattare och har en rad utmärkelser bakom sig. Johan jobbar med Reza Parza som fick Ingmar Bergmanpriset i anknytning till filmen "Möte med ondskan" (som även vann pris i Cannes och tilldelades en Oscar)

"Vad får mig att resa mig upp ur sängen varje morgon, dricka kolsvart bryggkaffe för att vakna någorlunda och sen slå på laptopen för att återigen försöka hugga filmscenarier ur det oformliga/omöjliga stenblock som är min skalle? Varför vägrar jag inse hur hopplöst det är? Vad får mig att ringa min sambo minst tio gånger om dagen när vi inte är tillsammans eller att längta så det värker i bröstbenet efter svägerskans minsting? Vad får mig att känna det vi ofta kallar kärlek och det vi ofta kallar hat? Varför vägrar jag så obstinat att fatta hur totalt hopplöst det egentligen är?

Fråga: Vad inspirerar mig?

Svar: Döden.

Någon har sagt att människan inte är gjord för att leva för evigt, men jag tror att det är fel. Jag tror att vår mormor och morfar eller mamma och pappa eller vi själva som är 90 år och inte kan fatta hur allt gått så jävla fort har en poäng i just känslan av omöjlighet. Jag tror döden är helt fel. Därför tror jag den får oss att tänka efter.
Jag ska berätta om en grej som hände när jag var tjugofyra. När jag tänkte efter lite för första gången.

(Jag kan förresten redan nu varna de av er som kanske tror att det kommer någon häftig scen med blod och livsfarlig trafik eller galna knivbärare en sen midsommarafton. Ingenting sånt.)

I alla fall:
Jag hade fyllt tjugofyra bara några dagar tidigare och var i princip fortfarande bakfull efter surprisefesten hemma hos Anna och polarna. Nu satt jag i bastun med morfar på hans lantställe i Norrtälje skärgård. Det var sen augusti, året var 1995, och vi hade ångat på kanske en kvart-tjugo minuter när jag bestämde mig för att ta ett dopp. Morfar var en bit över 80 år och inte längre så pigg på uppfriskande havsbad så han stannade kvar och fortsatte ösa kranvatten på de heta aggregatstenarna.
Kommer snart, sa jag innan jag gick.
Det var väl en sådär 23-24 grader ute och växlande moln och sol. Stråk av en kallare årstid i vissa av vindarna. Kraftfullt på ett sätt som bara den höstnära sommaren kan erbjuda. Sista chansen liksom.
Jag insåg redan på vägen ner mot stranden att jag burit tanken med mig i flera månader, och när jag väl hade dykt ner under havsytan var jag med ens säker på att jag inte skulle ta mig upp igen. Att jag inte ville, inte borde, inte kunde.
Jag kände det som jag plötsligt visste var mitt sista andetag ebba ut i lungorna samtidigt som min kropp började skrika efter nästa, men det var ingen panikartad känsla, tvärtom. Som varm mjölk med honung en sen barndomskväll bäddade slutet in min kropp i lenaste bomull. Jag lät mig sjunka.
Under vad som kändes som en mycket lång stund svävande jag fritt någonstans halvvägs ner mot östersjöbottnen. Kände lungorna sakta sakta gå över i kramp och huvudet fyllas av rött och sen rasande vitt, som när man hänger upp och ner för länge på stången i gympan ungefär.
Det tog inte lång tid innan tankarna var behagligt rensade. Det bräckta havsvattnets svala andedräkt svepte in mig längre och längre i känslan att här kan man vara. Här kan man stanna.

Nu ska jag inte överdriva det här. Någonstans visste jag fortfarande att livet och en kanske sådär sextio-sjuttio år till om man har tur fanns kvar där uppe, ovanför ytan. Och att jag fick välja. Kanske att jag till och med var tvungen att välja livet.
Och när jag till sist helt groggy bröt ytans solvarma skikt och möttes av molnen och skärgårdstallarna igen var det inte utan en gnutta besvikelse. På mig själv.

Handduken över axlarna, armar och ben på istidsmjuk och solvarm klipphäll. Satt en stund och kände adrenalinet värma i bröst och lungor. Fortsatte titta på solens gnistrande i sundet, en vilsen segelbåt, på fastlandet granar och gulnande björkar.
Jag har haft ett bra liv, tänkte jag efter en stund. Ett riktigt riktigt jävla bra liv. Jag har haft folk omkring mig som älskat eller hatat mig och jag har älskat eller hatat dem tillbaka. Jag har badat både i havet och i ilska och glädje och i den renande ångan i morfars bastu minst tusen gånger. Solen har värmt mig och natten har gömt mig. Jag har kysst och jag har blivit kysst. Älskat underbara tjejer och älskats av underbara tjejer.
Om det skulle ta slut nu vore det inget fel alls. Idag och nu vore en riktigt bra dag att dö.

Jag drog in ett djupt andetag. Fyllde båda lungorna till bristningsgränsen med känslan. Det tog inte många sekunder innan jag kände den strömma via kapillärer ut i blodet och hela min kropp. Min hjärna var snart ett virrvarr av – håll i er – glädje och tacksamhet.
Min hjärna och jag tog också ett stillbildsfoto av mig själv där på klipphällen, framkallade det ögonblickligen och la det i en liten ask tätt tätt intill min högra hjärtkammare. Där jag placerar allt VIKTIGT.
Sen gick jag upp till morfar och bastun.

På kvällen tände vi brasan i vardagsrummet och drack varsin öl samtidigt som vi lyssnade på Karlavagnen.
Vad länge du var borta, när du gick ner till stranden, sa morfar plötsligt. Jag tittade efter dig från verandan, men såg dig inte.

Jag berättade för morfar vad som hänt. Han lyssnade länge och log sen stilla, sa att han också hade ett par sådana ögonblick i sitt liv han ofta vände tillbaka till i tankarna. Ögonblick av det som annars alltid känns så omöjligt. Ögonblick av fullkomning.

Ofta när jag har gråa meningslösa dagar då inte ens orden har någon betydelse längre blundar jag och tar fram fotot från stranden på Vätö 1995. Suger in detaljerna och andas in djupt. Håller sen andan. Så länge det går. Ibland längre.
Och sen tänker jag att snart är det sensommar igen. Snart brinner skogen under augustis sista röda strålar, snart har havet exakt rätt temperatur. Snart kan jag låta mig sjunka än en gång. Precis hur djupt jag vill.

Det inspirerar mig."

Johan Bergman Lindfors © 2008