Det är helt omöjligt att ens börja att överskåda hur mycket Gummo förändrade världen. Listan är oändlig på människor som helt enkelt inte gjort det de gjort idag (eller gjort det annorlunda) om det inte vore för Harmony Korines filmer. Harmony skulle i sin tur säkerligen inte gjort det han gör (på det vis han gör det) om det inte vore för Larry Clark. BMX-scenen finns i mitt inre landskap på ett så självklart vis att jag knappt förstår det.
Gjorde ledmotivet och musikintrot till TV-serien som på 80-talet fick alla att vilja doppa huvudet när de vindsurfade, åka off-shorebåt och rulla upp ärmarna på sina midjekorta kavajer. Jag älskar melankolin i piloten även om den sedan aldrig fick något riktigt genomslag i själva serien.
Systrarna som gör så galet coola smycket att jag vill sjunga. När jag frågade om en sak som inspirerar dem inför deras medverkan i boken "Saker som inspirerar Vol 1" svarade de musik.
"We show up every morning to our studio with a new music playlist and we sit in front of a big pile of chain and just drape it over our bodies."
... är lite knäpp i huvudet och det är därför jag älskar honom så mycket. Man kommer ingenstans här i världen om man inte släpper sargen och sladdar lite. DET gör Raphaël fearless. En formgivare utan rädsla är en formgivare med tillgång till sin potential. En formgivare med tillgång till sin potential är en force to be reckoned with.
Är inte bara en film med Johnny Depp av Jim Jarmusch. Det är dessutom en formidabel källa av visuell inspiration som funnits med mig i åratal.
Vad kan jag säga annat än att jag är förälskad i all underbar quirkiness som kommer ur något så jävla enkelt, och samtidigt så jävla stort. Två hjärtan som uttrycker sig fritt.
Smackar ihop koncepten "remix" och "kollage" till en helt ny grej. Får mig att tänka lite på Cum.
Min kärlek till den sandpappriga känsla som bara uppstår när man använder negativ film med höga ISO-tal... rostar aldrig.
I hjärtat har han ett personligt uttryck som när han släpper fram det... blir ytterst vackert.
Abbey är en riktigt jävla cool tjej som kommer uppkrypande underifrån med en lite kärvare framtoning. Kalla henne gärna för en rock-dope-goth-chic.
Är ett av modevärldens Bonnie & Clyde´s. Jag älskar deras handfasta känsla för fantastiskt.
Artisten som tveklöst och otvivelaktikt är ohotad världsmästare på att återuppfinna sig själv för att alltid uppstå som "helt rätt" har nu gone full circle. Tänk att hon skulle kunna börja om exakt där hon började 1983 och fortfarande vara helt jävla rätt. Det är smått fantastiskt.
Det var i början av 00-talet som jag först kom i kontakt med Getaway Stockholm. Mina synapser aktiverades på ett alldeles speciellt sätt. Sedan kom Ghostrider. Man skulle lätt tro att det här fenomenet finns och trivs mycket tack vare nätet... men så är det alltså inte. Ta samma fenomen och placera det i en diktatorisk kontext - så har du något väldigt kraftfullt. Kontexten är alltid väldigt viktig gott folk.
Fastnade för evigt på min näthinna med sin "house attack" vid Museum Moderner Kunst i Wien. Det fick mig att tänka lite på Christian Andersson, Akay och Rahel Hegnauer.
Är ett modemagasin med inte bara ett namn utöver det vanliga. De har dessutom en sajt och ett urval man blir helt glad av. Att de valde att blogga om oss... gör mig ännu gladare.
Skapade en ljudbild som var lika mycket ett landskap som detaljerna i det. Skäggstubb, öken, ponchos, revolvrar, damm och torka. Allt sånt där passade utmärkt i världen som Ennio skapade. Tänk sedan på instrumenteringen! Ennio kunde få lerduva och mungiga att låta cool, bara en sån sak.
Jag har nu en egen sida på Behance Network och har börjat lägga upp personliga arbeten där. Först ut är "Pearl moon".
Är så jävla cool och liknar Emilia N som vi bland annat plåtat för det kommande numret av LURVE.
Jag har bloggat om Martin de Thurahs video till "When I grow up" och Andreas Nilssons "If I had a heart" tidigare, men Fever Ray förtjänar så klart en helt egen post. Remixen av Triangle Walks kommer nu följas av en lång rad fantastiska remixer.
Använder mycket skägg och mystiska naturriter som motiv till sina skönt hippie-doftande illustrationer. Jag känner ett visst släktskap med Maya.
Med bloggar som bara är visuella bildflöden... blir urvalet extra tydligt. På Lowlife är skaparen dessutom helt anonym. Ändå utkristalliseras en röd tråd som jag älskar.
Illustratör verksam i Washington DC som bland annat finns i "Tangible: High touch visuals"
Arbetar ofta med metoden att bryta ner saker till deras minsta beståndsdelar och sedan arrangera om dem på nya sätt.
Är mest känd för sin idé att skriva ut Wikipedia. I ett annat projekt gör han fotografier utifrån Tom Edwards illustrationer.
Använder dubbelexponeringar och olika typer av oskärpa för att skapa en drömskt skimrande vardagsmagi.
Sist jag bloggade om Serge nämnde jag hans kampanjbild för Sonia Rykiel... men bilderna för Goldfrapp går så klart inte att lämna obloggade.
Man behöver inte varit vaken många sekunder på internet de senaste åren för att förstå vem som ligger bakom infotavlan på Bristol Zoo som uppmärksammar en art som funnits där sedan parken öppnade. (bilden är klickbar)
LIFE-fotografen som fotograferade bildserien som numera finns i vårt kollektiva bildminne. Den där Cassius Clay träningsboxar i en pool.
Plåtade omslaget för förra numret av LURVE magazine (där vi var med). Chadwick har en mycket sval och speciell känsla i sina bilder. Dessutom kretsar hans estetik ofta kring någon slags androgyn modernitet.
Använder remixen som metod för att skapa nya saker. I "No Gods No Masters" gör han tex konfetti av diverse "inflytelserika böcker".
Första gången jag lade märke till Andreas var när han gjorde video till the Knife´s "Heartbeats". Sedan dess har han gått från klarhet till klarhet och är idag en av världens i särklass mest intressanta musikvideoskapare.
När Andreas och jag fikade sist formulerade han något som tidigare bara funnits noterat hos mig. Framtiden för visuella inspirationsbloggar är mindre blaj och mer ett bildflöde. Det påminner om något min käre vän Hoschang alltid sagt. "Har man bildspråk behöver man inte så mycket text." Även om jag tror att analys och "bryggor" mellan läsare och innehåll fortfarande har en framtid är jag benägen att hålla med för personlig räkning. Har man förförståelsen behövs inget blaj. Världen är ett överskott av blaj.
Första gången jag hörde om Lee "scratch" Perry var av Svante Lodén på Musikbyrån. Svante berättade lyriskt om att Perry bland annat hade skådats gå baklänges genom Kingston hamrandes med en hammare på marken. Nu finns dokumentären... som jag bara måste se. Alla som vill förändra... vet att man kommer röra upp.
Gör kristallliknande skulpturer som han sedan målar av. Jag gillar hans målningar mer än själva skulpturen. De får mig att tänka på Torsten Andersson.
Handmålad helvetcia. Vit text på svart botten. Det är ramverket. Innehållet... gör hela skillnaden. Som vanligt.
Ikon. Dels rösten i Wuthering Height... och dels den magiska melankolin i Running up that hill.
På sommaren blir allt lite lättare. Maten, kläderna och natthimlen. Det är dags för skärgård, långdragna gryningar och andaktsstunder inför ljudet av regn. Det är också årstiden då det är skönast att slumra.
Nu tar jag traditionsenligt sommaruppehåll och återkommer som vanligt i Augusti! Ha en underbar sommar!
Har plåtat många omslag och pressbilder till Morrissey genom åren... men mest av allt delar jag hans fascination för de vackra organiskt flödande former som uppstår i bland annat rök.
Vår helt egne Jim Henson... som skapar universum och karaktärer av kärlek till myllret av själslig variation. Det som finns inom oss, och bland oss. Personligen gillar jag Allram Eest... allra mest... men Petter har ett pärlband av kärlek i sin CV.
Det var bara tre månader sedan jag skrev om honom sist. Då var hans video för Fever Ray ett skalv i mitt hjärta. En föraning om att en stjärna fötts. Idag... är han en explosion av begåvning. Det här utan tvekan den nye store filmskaparen.
Lyckas med konststycket att få idel tonträff att se så enkelt ut. "Ansträngningslös" genialitet.
Gör fantastiska kollage genom att använda sig av bilder ur gamla solblekta tidningar. Ibland är det så jävla snyggt så att man vill sjunga.
