Gjorde ledmotivet och musikintrot till TV-serien som på 80-talet fick alla att vilja doppa huvudet när de vindsurfade, åka off-shorebåt och rulla upp ärmarna på sina midjekorta kavajer. Jag älskar melankolin i piloten även om den sedan aldrig fick något riktigt genomslag i själva serien.
Systrarna som gör så galet coola smycket att jag vill sjunga. När jag frågade om en sak som inspirerar dem inför deras medverkan i boken "Saker som inspirerar Vol 1" svarade de musik.
"We show up every morning to our studio with a new music playlist and we sit in front of a big pile of chain and just drape it over our bodies."
... är lite knäpp i huvudet och det är därför jag älskar honom så mycket. Man kommer ingenstans här i världen om man inte släpper sargen och sladdar lite. DET gör Raphaël fearless. En formgivare utan rädsla är en formgivare med tillgång till sin potential. En formgivare med tillgång till sin potential är en force to be reckoned with.
Är inte bara en film med Johnny Depp av Jim Jarmusch. Det är dessutom en formidabel källa av visuell inspiration som funnits med mig i åratal.
Vad kan jag säga annat än att jag är förälskad i all underbar quirkiness som kommer ur något så jävla enkelt, och samtidigt så jävla stort. Två hjärtan som uttrycker sig fritt.
Smackar ihop koncepten "remix" och "kollage" till en helt ny grej. Får mig att tänka lite på Cum.
Min kärlek till den sandpappriga känsla som bara uppstår när man använder negativ film med höga ISO-tal... rostar aldrig.
I hjärtat har han ett personligt uttryck som när han släpper fram det... blir ytterst vackert.
Abbey är en riktigt jävla cool tjej som kommer uppkrypande underifrån med en lite kärvare framtoning. Kalla henne gärna för en rock-dope-goth-chic.
Är ett av modevärldens Bonnie & Clyde´s. Jag älskar deras handfasta känsla för fantastiskt.
Artisten som tveklöst och otvivelaktikt är ohotad världsmästare på att återuppfinna sig själv för att alltid uppstå som "helt rätt" har nu gone full circle. Tänk att hon skulle kunna börja om exakt där hon började 1983 och fortfarande vara helt jävla rätt. Det är smått fantastiskt.
Det var i början av 00-talet som jag först kom i kontakt med Getaway Stockholm. Mina synapser aktiverades på ett alldeles speciellt sätt. Sedan kom Ghostrider. Man skulle lätt tro att det här fenomenet finns och trivs mycket tack vare nätet... men så är det alltså inte. Ta samma fenomen och placera det i en diktatorisk kontext - så har du något väldigt kraftfullt. Kontexten är alltid väldigt viktig gott folk.
Fastnade för evigt på min näthinna med sin "house attack" vid Museum Moderner Kunst i Wien. Det fick mig att tänka lite på Christian Andersson, Akay och Rahel Hegnauer.
Är ett modemagasin med inte bara ett namn utöver det vanliga. De har dessutom en sajt och ett urval man blir helt glad av. Att de valde att blogga om oss... gör mig ännu gladare.
Skapade en ljudbild som var lika mycket ett landskap som detaljerna i det. Skäggstubb, öken, ponchos, revolvrar, damm och torka. Allt sånt där passade utmärkt i världen som Ennio skapade. Tänk sedan på instrumenteringen! Ennio kunde få lerduva och mungiga att låta cool, bara en sån sak.
Jag har nu en egen sida på Behance Network och har börjat lägga upp personliga arbeten där. Först ut är "Pearl moon".
