Vi lär oss nya ord genom att härma andra. Då uppstår ett slags mänskligt nätverk av nödvändighetsbaserat lärande (och skapande). Därför är ett språk en levande, kolabortiv (och kreativ) process. Att prata med en annan människa är kreativt eftersom språket skapas under tiden vi pratar det. På så vis kan man kalla den talande nakenapan för "kreativ". Den skapar.
Det finns en hel del gamla fotografiska tekniker som genom en magisk kombination av nödvändighet, tid och slump skapat en specifik visuell syntax.
När han var som bäst landade hans bilder någon stans mellan Louise Dahl-Wolfe och Bruce Weber. Regisserade ett par minnesvärda videos (i slutet av 80- början) på 90-talet. Bland annat Wicked Game.
Jag brukar ofta prata om drivkrafterna bakom spontan global deltagarkultur. De manifesterar sig nämligen hela tiden i nya skepnader. Dessa nya former är inspirerande att studera eftersom de i förlängningen handlar om självuttryck och arenor för människors inneboende lust att vara kreativa... tillsammans med andra som också är kreativa.
Spelar inte bara en roll i det kollektiva medvetandet som aktrisen Stanley Kubrick var kort mot under inspelningen av The Shining. Hon har senare producerat några verkligt magiska berättelser.
Har med sina två senaste dokumentärer gjort ett par konstuniversitet. Igår såg jag Agnes stränder. För första gången.
Pysslar med att vända på våra sätt att se på saker. Ofta använder han humor, snubbel och trams för att nå de där nyanserna som den här studiecirkeln ofta handlar om. Jag tänker exempelvis på Harmony Korines "Mistakist Declaration", som Viktor skrev om när han var här som sommargäst.
Eftersom ramverket är konstruerat så att allt är upphängt på skådespelarinsatsen ställs den av naturliga skäl i fokus. Som ett slags studium av de små rörelserna. Ungefär som när man lagar mat med riktigt fina råvaror. Man krånglar inte till det eftersom nyanserna ska träda fram. Här gör de sannerligen det.
Jag fastnade för Williams knarriga röst och roliga tankar när jag var så ung att jag inte ens kunde börja begripa varför. Naked Lunch är alltså en inspirationskälla. Trailern är (tack vare Williams inblandning) en pärla.
Det är ett visst knaster i VHS som inte går att återskapa digitalt. Skugg-ekon bredvid ansikten och utfrätta färger. Därutöver ett högfrekvent väsande över vindpuffsförstörda ljud som låter inspelade genom ihålig plast. Det är tiden innan bildstabilisatorer och plötsligt ställer den automatiska skärpan om sig.
Jag träffade Jack Cahill i Amsterdam när han var där med sin Long Gone. Han var den förste som berättade för mig om fenomenet med att åka godståg gratis. Inte för att själva idén inte är omskriven eller besläktad med en massa andra saker som jag älskar.
Jag gillar förfall. Därför gillar jag inte barock, utan vittrad barock. Barock som frätts och som håller på att falla ihop. Det är vackert. Då ryms plötsligt en nivå av melankoli som jag älskar. Det fanns en tid när jag trodde allt skulle ligga till rätta och ha blanka ytor. Det ser jag idag som rädsla. Ett sätt att inte omfamnade livet och alla dess nyanser.
Det var bara fem dagar sedan det postades på YouTube men årets största virala fenomen är redan ett faktum. Idén är lika enkel som genial. Grunden är en applikation som funkar som en chatrumstombola. Filmen är en screen capture från när en kille med ett piano tar sig an applikationen.
Tom Palumbo var modefotograf som gjorde en hel del åt Vogue och Harper´s Bazaar under 60 och 70-talet. Mest gillar jag en serie drömska bilder av människor i det parisiska utelivet samma vecka som Yves St. Laurent hade sitt genombrott.
Jag har sagt det förr... men i det tål att upprepas... Det är svårt att överskatta Richter. Därför skulle det vara lätt att bygga en hel blogg enbart på de tankar som uppstår i mötet med hans konst. Mest gillar jag när han utforskar fotografiets syntax. Ofta uppstår (bokstavligen) musik i mig när jag ser hans bilder. Ibland är det stilla pianotoner. Ibland är det en dånande muller från en helvetessymfoni. Ibland är det humor. Skiftningarna är lika många och varierade som skiftningarna i oss. Ibland handlar hans konst om just det. Ungefär som om han vill visa oss olika möjligheter av samma bild eller motiv. Ungefär som om han vill släppa in oss i själva processen och därigenom hjälpa oss se lite bättre.
Ikon. Det går inte att nämna henne utan att se alla estetiska rötter som förgrenar ut sig från henne. Alla de där ringarna på vattnet är så klart fullkomligt omöjligt att överblicka idag... men hon har onekligen påverkat fler områden än de inom vilka hon varit verksam. Vilket ju faktiskt blivit ett par stycken.
Henri-Georges Clouzot hann påbörja men aldrig avsluta filmen som 1964 skulle återupprätta honom som en av världens främsta filmskapare. Resultatet blev en stor mängd filmmaterial som Serge Bromberg nu sammanställt i en dokumentär om filmen som aldrig blev av.
Pelican och Penguin gav i slutet av 60- och början av 70-talet ut en lång rad facklitterära böcker vars målgrupp måste varit människor i gränslandet av det autistiska spektrat. När ämnena var så här "cerebrala" blev formen lite därefter. En form som sålde löftet om futuristisk ybersmarthet och idén om vetenskapens absoluta rationalitet. Ett allvar som blivit ett skämt... tack och lov.
