Jag gillar förfall. Därför gillar jag inte barock, utan vittrad barock. Barock som frätts och som håller på att falla ihop. Det är vackert. Då ryms plötsligt en nivå av melankoli som jag älskar. Det fanns en tid när jag trodde allt skulle ligga till rätta och ha blanka ytor. Det ser jag idag som rädsla. Ett sätt att inte omfamnade livet och alla dess nyanser.
Det var bara fem dagar sedan det postades på YouTube men årets största virala fenomen är redan ett faktum. Idén är lika enkel som genial. Grunden är en applikation som funkar som en chatrumstombola. Filmen är en screen capture från när en kille med ett piano tar sig an applikationen.
Tom Palumbo var modefotograf som gjorde en hel del åt Vogue och Harper´s Bazaar under 60 och 70-talet. Mest gillar jag en serie drömska bilder av människor i det parisiska utelivet samma vecka som Yves St. Laurent hade sitt genombrott.
Jag har sagt det förr... men i det tål att upprepas... Det är svårt att överskatta Richter. Därför skulle det vara lätt att bygga en hel blogg enbart på de tankar som uppstår i mötet med hans konst. Mest gillar jag när han utforskar fotografiets syntax. Ofta uppstår (bokstavligen) musik i mig när jag ser hans bilder. Ibland är det stilla pianotoner. Ibland är det en dånande muller från en helvetessymfoni. Ibland är det humor. Skiftningarna är lika många och varierade som skiftningarna i oss. Ibland handlar hans konst om just det. Ungefär som om han vill visa oss olika möjligheter av samma bild eller motiv. Ungefär som om han vill släppa in oss i själva processen och därigenom hjälpa oss se lite bättre.
Ikon. Det går inte att nämna henne utan att se alla estetiska rötter som förgrenar ut sig från henne. Alla de där ringarna på vattnet är så klart fullkomligt omöjligt att överblicka idag... men hon har onekligen påverkat fler områden än de inom vilka hon varit verksam. Vilket ju faktiskt blivit ett par stycken.
Henri-Georges Clouzot hann påbörja men aldrig avsluta filmen som 1964 skulle återupprätta honom som en av världens främsta filmskapare. Resultatet blev en stor mängd filmmaterial som Serge Bromberg nu sammanställt i en dokumentär om filmen som aldrig blev av.
Pelican och Penguin gav i slutet av 60- och början av 70-talet ut en lång rad facklitterära böcker vars målgrupp måste varit människor i gränslandet av det autistiska spektrat. När ämnena var så här "cerebrala" blev formen lite därefter. En form som sålde löftet om futuristisk ybersmarthet och idén om vetenskapens absoluta rationalitet. Ett allvar som blivit ett skämt... tack och lov.
Landskapsfotograf med en tonalitet jag gillar. Dessutom gillar jag att han destillerar och reducerar. Ett angreppssätt han delar med många andra fotografer och målare jag älskar. (Därmed inte sagt att jag inte älskar angreppssätt som spränger, töntar, maler ner, fuckar upp, driver med, kuppar, slår sönder eller sätter en clownnäsa på det och dansar till det... tex) Reduktion är bara en fullkomligt avgörande del i Mishas process... och det känns.
Har ett ytterst särpräglat språk som bara färgas av det bästa, eftersom hon har en helt världsunik känsla för visualitet. En fanbärare av många av de saker jag älskar.
"När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Han är skådare, som förmått iscensätta sina visioner i det tyngsta men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart." sa Ingmar Bergman om Andrei. Bergmans relation till Andrei säger något. Dessutom delar jag Bergmans analys.
Har i tre decennier förfinat och reducerat sitt uttryck till bilder som faktiskt skulle kunna vara ett koncentrat av hela jordens samlade bildskatter. Som med alla andra verkliga giganter är det svårt att beskriva det han gör utan att förminska det.
Egentligen är det bilden av ockultism som fascinerar mig snarare än de verkliga företeelserna eller livsstilarna. Speciellt gillar jag bilder från 60- & 70 talet där blodsdyrkande hippies pysslar med en massa skumma grejer. Den där subkulturen som exempelvis födde Black Sabbath.
Lars von Trier (som ju äger en t-shirt jag formgivit) brukar själv påpeka att han är världens bästa filmskapare. Det kanske stämmer. Provokativ är han i vilket fall. Det är väldigt sällsynt. Lägg därtill att hans provokationer är angelägna och begåvade. Då har man gallrat ut de flesta av jordens stora filmskapare. Tyvärr, ska man kanske säga. Antichrist är hur som helst helvetet på jorden och världens vackraste mardröm.
Formulerade väldigt tidigt en designteori som faktiskt inbegriper en syn på människan, livet och världen. Allt kokas ned i en position som är så enkel att det krävs många år av erfarenheter för att förstå dess komplexitet.
Utforskar skönheten i det spruckna och skeva. Det som knarrar och hänger lite på sne. Valser, udda ljud, märkliga karaktärer och berättelser vävs samman till något som blir hans fingeravtryck.
Brock Davis skapade Flickrgruppen "Make something cool everyday" där han postade en grej om dagen hela 2009. Ett bra format att rulla ut en portfolio på i en onlinevärld där det buddistiska talesättet "you can not feed beef to a baby" med fördel kan appliceras. En dag i taget darling.
Det som kommit att komplettera look-booken. Filmen som kommunicerar känslan i en kollektion. Där finns mycket att botanisera bland. Ta Vanessa Bruno´s film för S/S10 tex!
Illustrerade bland annat Dantes "Den gudomliga komedin" och bibeln. Dorés bildvärld består därför ofta av motiv med episk tyngd. Uppenbarelseboken har alltid slagit an en alldeles särskild sträng i mitt hjärta. Speciellt partiet där döden rider på en blek häst. Den delen var nog speciell även för Gustave, som valde att illustrera den.
Som vi plåtade för LURVE magazine är inte bara en genomcool världsmodell. Hon är hur trevlig och prestigelös som helst. En sann pärla.
Engelsk fotograf som kombinerar fantastiska saker i sin bildvärld. Bland annat anar jag ekon från Larry Clark.
Är fransk stillebenfotograf som använder sig av papper och vikningstekniker för att skapa riktigt vackra grejer. Får mig att tänka lite på Rachel Thomas.
Var del av det ryska avantgardet runt 60- och 70-talet som gjorde grejer som återigen känns samtida. Får mig att tänka på Michel de Broin.
Av Fritz Lang från 1927 är nog inspirationskällornas inspirationskälla. Av alla miljoner saker som influerats av detta verk gillar jag "Stripped" bäst.
Ibland får jag nästan för mig att det räcker med att blogga om en inspirationskälla en gång så är det gjort. Så är det ju inte. Speciellt inte när det kommer till personer som verkligen är vandrande universitet. Personer man lätt skulle kunna ägna en hel blogg åt. Christer Strömholm, Helmut Newton, Richard Avedon, David Hamilton, Guy Bourdin och Sally Mann är ett par exempel till.
Sedan jag skrev om honom för fyra år sedan har Sam evolverat språk, tekniker och hantverk till helt nya nivåer. Mysticism och stråk av romatik blandas i ett fortsatt expanderande universum.
Kanske världens främsta manusförfattare. Någonsin. Det är ganska stort. Som alla stora konstnärer var hans konst en deltagare i skeenden. En vacker dag ska jag sitta ner och meditera över allt det Harold Pinter var. Jag ska försöka se framför mig vad som krävs för att gång efter gång gräva sig fram mot sanningarna som inte låter sig fångas.
Det estetiska och meditativa värdena i Japanska trädgårdars mönster i sand förblir nog en livslång kärlek. Meditation och upplevelser av skönhet går alltid att nå utan pengar. Kanske är det just därför jag gillar det Andreas gör så mycket.
Är ett samarbete mellan Ujin Lee and Tom Edwards. Får mig att tänka lite på Denis Darzacq, Sarah Pickering och William Hundley.
Terry är som bekant en portalfigur med inte bara en historisk gren inom fotografin, utan ett helt träd vars rotsystem kan anas i både klubb- som gatukultur världen över. Terry har äntligen skaffat en blogg... eller bilddagbok där man häromdagen tex fick se hans terapeut. (det är inte terapeuten på bilden)
Gör underbart konstiga 3d-kollage... som han sedan fotar av. Det analoga angreppssättet får mig att tänka på Nigel Tomm och Denis Darzacq.
Är likt Bruce Weber en fotograf som gjort några veritabla musikvideoikoner som satte tonen för en helt årtionde. Mest gillar jag Justify my love... men det finns ett par till i hans cv.
Det jag gillar med Nick är att han så tydligt redogör för sin delaktighet i berättelsen. Shotgunmikrofonen och de snett sittande hörlurarna är ett av hans signum. Berättelser av världsklass ett annat. Om ett par snett sittande hörlurar och en shotgun-mick numera utgör en dresscode för dokumentärfilmare, så kan Nick signera den.
En helt genial sida om en dokumentärfilm om dokumentärfilm. Egentligen är själva sidan ett makalöst exempel på vad som gör internet så överlägset alla andra medier. Självklart kan man dra nytta av alla de här människornas tankar långt bortom området dokumentärfilm. Exempelvis är det underbart att höra Errol Morris prata om "the fuck-you-approach to filmmaking". Den regeln går att applicera på allt.
"The shape of punk to come" hette Refused sista album. Ingen rubrik skulle kunna vara mer passande för det REED + RADER gör.
Gör bilder med meditativa egenskaper som avbildar det yttre men som gestaltar det inre.
Leif. (med en punkt) har en fantastisk känsla för motiv och tekniker som utgör det som känns så jävla bra.
Det är något väldigt speciellt med kombinationen av den enorma detaljrikedommen och hantverskskickligheten i Swallows skulpturer och faktumet att de avbildar "värdelösa" objekt. Jag kommer att tänka på Coke Spoon och Benedict Radcliffe.
Använder humor, snubbel och trams för att säga allvarliga saker. Han utforskar antiestetik på ett sätt som får mig att tänka på Harmony Korines "the mistakist declaration".
Hade ett hjärta som omfamnade allt han gjorde. Även en ledsen karusell i det Parisiska regnet.
En plats som binder samman människor utifrån en förväntan och en idé om öppenhet och total kreativ frihet. En fristad med långtgående mytisk och kulturell livslängd. (trots att den bara existerade i 6 år)
Gör så jävla vackra saker att jag får lust att gråta. MAXXI i Rom är ett exempel. Grå, svart, vit. Böljande organiskt som Ross Lovegrove, symetri och assymetri. Asiatisk betongminimalism möter generös värme. Öst och väst. Varmt och kallt. Dåtid och framtid.
Svenskt modegeni med en världsunik känsla för det som gör kläder till åtråvärda objekt.
Det levande utforskandet. Själens rörelser förkroppsligade. Du är trollbunden och du fattar inte exakt varför, men du vet att det du ser och upplever är fantastiskt.
Det var tre år sedan jag skrev om honom sist. Sedan dess har han utvecklat och förfinat sitt hantverk till en näst intill ofattbar nivå.
