Jim Jarmusch
Kort om gästen: Andreas är en grafisk formgivare extraordinär. För närvarande har han London som utgångspunkt, men han har varit runt. Grejerna han gör befinner sig på en nivå som gör världen till hans arbetsplats. Han är dessutom ung, så håll ögonen på Andreas! Det gör jag.
"Jim Jarmusch gör långsamma filmer om människor som snackar skit och röker cigaretter. Om hur dom knullar och dricker whiskey. Om invandrare som försöker göra sig förstådda på främmande språk och om dagarna mittemellan. Pauserna. Tystnaden. Jag antar att det handlar om livet, även om jag aldrig riktigt kunnat relatera till en karaktär i en Jarmuschfilm. Han sa själv någon gång i en intervju att han i varje film han gjort blivit kär i de skådespelare han filmat och jag antar att det är något liknande jag känner när jag ser dem.
Bildspråket. Jag minns första gången jag hörde talas om Jim Jarmusch. Jag var 16, bodde i ett radhus söder om Stockholm och lyssnade på Wu-Tang Clan. Jim hade precis förhandsvisat Way of the Samurai med Forest Whitaker i huvudrollen i Cannes och till min förtjusning hade RZA - Wu-Tangs demonproducent, komponerat filmmusiken. Mer än så var det inte. Om jag ska vara ärlig hade jag inte börjat uppskatta film ordentligt än och den ända anledningen till att jag senare såg filmen var musiken. Vad som slog mig var hur musikaliska bilderna var, hur vackra det var. Färgerna, bruset.
Det finns en känsla i hans filmer, kompositionen, paletten, rytmen. Pulsen som går genom all den konst jag älskar. Hur han klipper, intuitionen. Det spelar ingen roll om han filmar i New Orleans (Down by Law) eller Helsingfors (Night on Earth), de förmedlar som samma känsla, samma värld. Skådespelarna! Tom Waits som arbetslös DJ, Bill Murrays karaktär i fantastiska Broken Flowers, och Roberto Benigni. Som taxichaffis i Rom eller Italiensk immigrant i New Orleans - underbara, roliga, scener.
Jim Jarmusch iscensätter vackra understatements, som lunkar fram och driver omkring. I centrum står kompositionen, bilden, samtalen, relationerna - och detta känns för mig idag viktigare än någonsin."
Andreas Markdalen © 07
