30 juli 2008

David Shrigley, Kristina Lugn & trams

Kort om gästen: David och jag träffades på inspelningen av Varan TV 2. Jag gjorde "bakomfilmen" som säkert finns på YouTube. David är lika begåvad som han är produktiv. Det vill säga - enormt. Jag antar att jag generar honom en aning när jag säger det, men Davids meritförteckning är snudd på overklig. Förutom att vara utbildad arkitekt och en av medlemmarna i Varanteatern (Varan TV 1& 2 och hundratals shower), gör han reklamfilm (SEB), musikvideos, illustrerar för SVD´s kulturdel. Som konstnär har han ett tjugotal separt- och samlingsutställningar bakom sig. I augusti spelar han den rosade enmansföreställningen "Svart tulpan" Kilen, Kulturhuset.

"Jag inspireras av Kristina Lugn och av konstnären David Shrigley därför att de tar udden av livets storslagenhet och viktighet på ett sätt som gör livet ännu mer storslaget och viktigt. Och så inspireras jag av trams. Det tramsas för lite inom alla områden tycker jag. Allting ska vara så bra och det är inte alltid så kul. Broder Daniel ger också ständig inspiration."

David Wiberg © 2008

27 juli 2008

Johan Bergman Lindfors

Kort om gästen: Jag brukar säga att Johan är en av de tre mest kreativa människor jag träffat. Hans metodik är lika färgsprakande och varierad som hos vilken annan naturbegåvning som helst, men en sak står ut. Johan är öppen för att släppa in slump i den skapande processen. Något jag tror är ett ytterst viktigt element. För att inte säga avgörande. Släpper man in slump, släpper man samtidigt in lust. De går liksom hand i hand. Johan är manusförfattare och har en rad utmärkelser bakom sig. Johan jobbar med Reza Parza som fick Ingmar Bergmanpriset i anknytning till filmen "Möte med ondskan" (som även vann pris i Cannes och tilldelades en Oscar)

"Vad får mig att resa mig upp ur sängen varje morgon, dricka kolsvart bryggkaffe för att vakna någorlunda och sen slå på laptopen för att återigen försöka hugga filmscenarier ur det oformliga/omöjliga stenblock som är min skalle? Varför vägrar jag inse hur hopplöst det är? Vad får mig att ringa min sambo minst tio gånger om dagen när vi inte är tillsammans eller att längta så det värker i bröstbenet efter svägerskans minsting? Vad får mig att känna det vi ofta kallar kärlek och det vi ofta kallar hat? Varför vägrar jag så obstinat att fatta hur totalt hopplöst det egentligen är?

Fråga: Vad inspirerar mig?

Svar: Döden.

Någon har sagt att människan inte är gjord för att leva för evigt, men jag tror att det är fel. Jag tror att vår mormor och morfar eller mamma och pappa eller vi själva som är 90 år och inte kan fatta hur allt gått så jävla fort har en poäng i just känslan av omöjlighet. Jag tror döden är helt fel. Därför tror jag den får oss att tänka efter.
Jag ska berätta om en grej som hände när jag var tjugofyra. När jag tänkte efter lite för första gången.

(Jag kan förresten redan nu varna de av er som kanske tror att det kommer någon häftig scen med blod och livsfarlig trafik eller galna knivbärare en sen midsommarafton. Ingenting sånt.)

I alla fall:
Jag hade fyllt tjugofyra bara några dagar tidigare och var i princip fortfarande bakfull efter surprisefesten hemma hos Anna och polarna. Nu satt jag i bastun med morfar på hans lantställe i Norrtälje skärgård. Det var sen augusti, året var 1995, och vi hade ångat på kanske en kvart-tjugo minuter när jag bestämde mig för att ta ett dopp. Morfar var en bit över 80 år och inte längre så pigg på uppfriskande havsbad så han stannade kvar och fortsatte ösa kranvatten på de heta aggregatstenarna.
Kommer snart, sa jag innan jag gick.
Det var väl en sådär 23-24 grader ute och växlande moln och sol. Stråk av en kallare årstid i vissa av vindarna. Kraftfullt på ett sätt som bara den höstnära sommaren kan erbjuda. Sista chansen liksom.
Jag insåg redan på vägen ner mot stranden att jag burit tanken med mig i flera månader, och när jag väl hade dykt ner under havsytan var jag med ens säker på att jag inte skulle ta mig upp igen. Att jag inte ville, inte borde, inte kunde.
Jag kände det som jag plötsligt visste var mitt sista andetag ebba ut i lungorna samtidigt som min kropp började skrika efter nästa, men det var ingen panikartad känsla, tvärtom. Som varm mjölk med honung en sen barndomskväll bäddade slutet in min kropp i lenaste bomull. Jag lät mig sjunka.
Under vad som kändes som en mycket lång stund svävande jag fritt någonstans halvvägs ner mot östersjöbottnen. Kände lungorna sakta sakta gå över i kramp och huvudet fyllas av rött och sen rasande vitt, som när man hänger upp och ner för länge på stången i gympan ungefär.
Det tog inte lång tid innan tankarna var behagligt rensade. Det bräckta havsvattnets svala andedräkt svepte in mig längre och längre i känslan att här kan man vara. Här kan man stanna.

Nu ska jag inte överdriva det här. Någonstans visste jag fortfarande att livet och en kanske sådär sextio-sjuttio år till om man har tur fanns kvar där uppe, ovanför ytan. Och att jag fick välja. Kanske att jag till och med var tvungen att välja livet.
Och när jag till sist helt groggy bröt ytans solvarma skikt och möttes av molnen och skärgårdstallarna igen var det inte utan en gnutta besvikelse. På mig själv.

Handduken över axlarna, armar och ben på istidsmjuk och solvarm klipphäll. Satt en stund och kände adrenalinet värma i bröst och lungor. Fortsatte titta på solens gnistrande i sundet, en vilsen segelbåt, på fastlandet granar och gulnande björkar.
Jag har haft ett bra liv, tänkte jag efter en stund. Ett riktigt riktigt jävla bra liv. Jag har haft folk omkring mig som älskat eller hatat mig och jag har älskat eller hatat dem tillbaka. Jag har badat både i havet och i ilska och glädje och i den renande ångan i morfars bastu minst tusen gånger. Solen har värmt mig och natten har gömt mig. Jag har kysst och jag har blivit kysst. Älskat underbara tjejer och älskats av underbara tjejer.
Om det skulle ta slut nu vore det inget fel alls. Idag och nu vore en riktigt bra dag att dö.

Jag drog in ett djupt andetag. Fyllde båda lungorna till bristningsgränsen med känslan. Det tog inte många sekunder innan jag kände den strömma via kapillärer ut i blodet och hela min kropp. Min hjärna var snart ett virrvarr av – håll i er – glädje och tacksamhet.
Min hjärna och jag tog också ett stillbildsfoto av mig själv där på klipphällen, framkallade det ögonblickligen och la det i en liten ask tätt tätt intill min högra hjärtkammare. Där jag placerar allt VIKTIGT.
Sen gick jag upp till morfar och bastun.

På kvällen tände vi brasan i vardagsrummet och drack varsin öl samtidigt som vi lyssnade på Karlavagnen.
Vad länge du var borta, när du gick ner till stranden, sa morfar plötsligt. Jag tittade efter dig från verandan, men såg dig inte.

Jag berättade för morfar vad som hänt. Han lyssnade länge och log sen stilla, sa att han också hade ett par sådana ögonblick i sitt liv han ofta vände tillbaka till i tankarna. Ögonblick av det som annars alltid känns så omöjligt. Ögonblick av fullkomning.

Ofta när jag har gråa meningslösa dagar då inte ens orden har någon betydelse längre blundar jag och tar fram fotot från stranden på Vätö 1995. Suger in detaljerna och andas in djupt. Håller sen andan. Så länge det går. Ibland längre.
Och sen tänker jag att snart är det sensommar igen. Snart brinner skogen under augustis sista röda strålar, snart har havet exakt rätt temperatur. Snart kan jag låta mig sjunka än en gång. Precis hur djupt jag vill.

Det inspirerar mig."

Johan Bergman Lindfors © 2008

24 juli 2008

Paris

Kort om gästen: Karin gör mig glad. Inte bara för att hon är så galet begåvad eller är underbart skön att umgås med. Hela hon påminner mig om den energi av ungdomlig romantisk galenskap som jag så starkt förknippar med Paris. (Tänk Justice och Andrea Crews.) Staden med en underbar symbios av klubbliv och mode där gränserna suddas. Där bor Karin. Så klart! De är som gjorda för varandra. Jag ser fram emot att träffa dem snart. Paris och Karin.

"Jag blir framför allt inspirerad av mina kreativa vänner, musik och staden jag bor i -Paris- där inspirationen flödar från morgon till kväll, vilket kan innebära allt från en helt vanlig morgon-kaffe i kvarteret till att jobba, gå på utställningar eller till ett dekadent Lacoste/ sailor-party på en båt nedanför ett stjärnprytt bling-blinkande Eiffel-torn. Här är några exempel på vardagligheter från olika platser i världens vackraste och mest romantiska stad;

rue Turenne: dricka vin med min kompis Johanna (som är grym på att rita lyxhippie-rockiga kläder & väskor) och snacka om allt från biografier till färger & texturer, pegasus eller kameler (det sägs att var än på jorden Pegasus satte ner en hov startade en källa av inspiration) & killar vi gillar eller inte.

rue Vielle de temple: fika, kolla in alla av intresse som passerar och läsa horoskopet i le Parisien, som jag är lika beroende av som kaffe.

Montmartre-Marais via rue St Honorré: En lång cykeltur eller promenad i sällskap med min Ipod och passera undangömda vintage-affärer på rue Rochechourt där jag senast blev kär i en hysteriskt fin rosmönstrad Ungaro-klänning från 90-talet, Colette, Lanvin och väldigt mycket mer.

Quai des Orfèvres/ pont Neuf : prata och pussas som & om tonåringar, musik & mode och hänga med benen utöver kajen och känna fjärilarna flyga i hela kroppen.




rue des Écouffes: titta ut genom fönstret på siluetterna av de gråvita hustaken, grannarnas blommor och lyssna på tystnaden.

Önskar en glad, inspirerande, galen, lugn, vacker sommar!! XX"

Karin W © 2008
boomp3.com

21 juli 2008

Tove Jansson

Kort om gästen: Det var Navid som introducerade mig till Hellsongs och Harriets fullkomligt underbara röst. Jag bloggade om henne direkt. Lyssnar du förstår du varför.

"Johan bad mig att ge något vidare som inspirerar mig.
Det vill jag gärna, men det kommer inget för just nu så är jag så jävla arg på musikbranschen.
Imorrn ska jag flänga iväg till Berlin och skälla ut utvalt skivbolag. Så jag är alltså inte inspirerad alls för tillfället. Eller så är det det jag är. Av lilla My. "Man får aldrig ett ansikte förrän man lär sig att slåss" säger lilla My i berättelsen om "Det osynliga barnet."

Och då vet jag att Tove Jansson inspirerar mig. Hon är min husgud. Om du bara tänker läsa en bok i ditt liv, läs muminböckerna. Allihopa helst. "Farlig Midsommar" först och främst.

Tove Janssons känner människorna. Våra tillkortakommande. Drömmar och vad vi längtar efter. Och hon är fantastiskt rolig med underfundig humor. Rent och krasst. Enkelt och vackert. Underbart.
Allra mysigast är om någon av dina vänner läser högt för dig. På en madrass på en gräsmatta vid havet. Med sovsäckar om sommaren inte riktigt håller värmen. Med mörk choklad och en god snus under läppen. Alla ligger i en hög. Högläsning. Då känner jag mig helt trygg, älskad, inspirerad, närvarande och lycklig.

Hi hi hi...nu är jag inte så arg längre när jag fick tänka på något jag verkligen älskar. Tankens kraft alltså:) Och kamplusten har gått från trotsig tonåring till sofistikerad förhandlare. Nu jäklar ska musikpamparna få sig en omgång och fatta att dom måste betala för bra musik. Nu måste jag vika tvätt och packa min resväska.

Upp till kamp, allt gott, kärlek nu, respekt alltid."

Harriet Ohlsson © 2008

15 juli 2008

Twin Peaks och David Lynch

Kort om gästen: Emma och jag träffades på Hultsfredsfestivalen någon gång på 90-talet. Hon drack av min sprit, lånade min gitarr och spelade Pennyroyal Tea. Jag minns att jag var lika impad över att hon kunde dricka mig under bordet som över kraften i hennes sång. En kraft som banar väg. En kraft som leder framåt och menar allvar. Flera år senare har Emma ett pärlband av framgångar bakom sig som artist, producent och låtskrivare. Både i bandet Paris såväl som med sin soloakt Emmon. Hon har skrivit Nina Natris senaste singel och medverkat på Jacques C senaste 12'a.

"Jag minns känslan efter det första avsnittet av Twin Peaks som en spark i magen.
Det var 1990, jag var 13 år och hade aldrig någonsin upplevt att något så obetydligt som en lite konstig och flummig tv-serie från USA kunde kännas så stort. Men efter det där första avsnittet hände någonting med mig som satte djupa avtryck i mig ända tills idag 18 år senare.

Det öppnade upp en till värld utöver det vanliga. Ett alternativ mot normen av intetsägande tv och filmestetik. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över hur tv och film egentligen fungerade och såg ut. Det var liksom bara något som fanns och skulle vara på ett visst sätt. Men när jag satt där framför den lilla teven vi då hade i mina föräldrars sovrum hemma i Mora och drabbades av mitt livs första riktigt stora ”inspirationskick”, var det som om det vändes ett blad i mitt liv. Jag upptäckte med ens var konst egentligen var: något som drabbar och påverkar människor och förändrar ens världsbild, precis som för mig där och då.

Det var lika mycket berättandet av en historia som sättet det såg ut och presenterades på rent estetiskt som fick mig att sen välja den kreativa vägen i mitt liv. Sedan dess är allt jag skapar genom konst, skrivande och musik på något sätt präglat av en skum medelålders amerikansk regissörs helt sinnessjuka men totalt geniala ideer.

Tio år senare gjorde jag en installationsutställning kallad ”The Black lodge” under min utbildning på Konstfack, helt dedikerad som en hyllning till Twin Peaks och David Lynch och hans påverkan på mig. Det blev både en slags terapi över de filmer han skapat som genom åren skrämt skiten ur mig, liksom en varm och ödmjuk kärleksförklaring till en sann konstnärlig vägledare i mitt liv.

Här nedan följer länkar till fantastiska interaktiva vandringar genom David Lynch filmvärldar.
Lynch homage
Lynch homage - Black Lodge

Kolla även in denna:
Greetings from Twin Peaks"

Emma ”Emmon” Nylén © 08

9 juli 2008

Min Cykelkärra!

Kort om gästen: Gustav och jag lärde känna varandra i mitten av 90-talet. Då var Gustav en riktigt grym skejtare. Idag är han pappa och DJ med en makalös fingertoppskänsla för både gammal och ny elektronisk musik. Gustav ligger bland annat bakom Svenska Musikklubben och Dans Dakar (fd Pop Dakar) och har till sitt blogginlägg ärat oss med en mixtape som får mig att vilja ge mig ut och köpa en cykelkärra redan idag.

"Den ena halvan av året som vi kallar sommar är en otroligt tacksam tillvaro. Om man masar sig upp i tid förstås. Gör du det så kan man, tro det eller ej, befinna sig utomhus från runt 09.00 på morgonen till 18.00 på kvällen. Bara man har ett syfte. I mitt fall handlar det att om mina två barn (Hedda och Buster) inte kommer ut ur vår trånga lägenhet innan 10.00 vänder de fullkomligt uppochner på hela lägeheten. När det är avklarat går de över till att slåss med varandra med den där intensiva hatkärleken som bara finns syskon emellan.

Förra sommaren investerade jag och frugan in en cykelvagn för barn, den är min räddning. Nu har det gått ca 2 veckor in på min sommarledighet och jag börjar få rutin på dagarna. Cykelkärran är nu redan förpackad med ett filtar, strandleksaker, bollar, badringar och andra saker som man kan behöva dit man kommer. Idag var femte dagen i rad jag disciplinerat kommit ut på gården efter niobläcket, spänt fast ungarna i vagnen och sakta rullat ut mot nya äventyr.

Med termosmuggen fastsatt i styret och mp3 spelaren laddad cyklar jag runt till olika parker i närmiljön. Då, när jag sakta glider fram så händer det. Ideérna kommer som aldrig annars till klubbkvällarna och vilka band man borde köra tillsammans. Uppslag till galna och helt självklara mixningar av låtarna jag just nu lyssnar mest på. En tråd tas upp. Ett sammanhang bildas som senare på kvällen och sent in på nätterna sätts i praktiken framför de digitala skivspelarna i form av mixtapesskapande. Fast då är det inte en vit tråkig skärm jag ser utan husen, träden, parkerna och himlen jag under dagen tagit intryck av.

Här får ni ljudet jag hört under mina senaste cykelturer, varsågod att lyssna och skapa era egna bilder!

boomp3.com

Tracklist:
1. Jean Michel Jarre – Rendez Vouz 4
2. spAce – Airforce
3. MGMT - Electric Feel My Shit (Leif Edit)
4. Digitalism – Idealism (A - Trak Remix)
5. Kebekelektrik - War Dance
6. Simian Mobile Disco – Hustler (UK edit)
7. Familjen – Huvudet Mitt I Sanden
8. MGMT Electric feel (Justice Remix)


Gustav Sundh © 08

7 juli 2008

Finland

Kort om gästen: Att beskriva Knotans bilder som ett möte mellan Larry Clark, Terry Richardsson och Ryan McGinley är att göra det lite för enkelt för sig. Dessutom är det lite missvisande. Knotan behöver nämligen inte jämföras. Han står stadigt på den fotografiska världsscenen på egna meriter. Som person är han dessutom helt jävla underbar. Vi ska dricka sprit nån gång, har vi bestämt. Det ser jag fram emot. Hans inlägg serverar jag så som det skickades till mig. Knotan-style.

Oj oj!

Vad som inspirerar mig?

Först av allt Finland!
Jag blir glad i själen bara jag tänker på alla fyllor och roliga trevliga människor som blivit vänner därifrån! Fast då kanske jag måste säga Helsinki.
Jag blir inspirerad av människor i alla former och alla situationer.
Ok jag har aldrig varit i New York och alla som hör det säger till mig att: du måste åka dit och få inspiration!
Jag ger faktiskt blanka fan i det. vill jag ha inspiration åker jag till norrland eller till nån mindre stad!
Där får jag inspiration.

Puss å kram/ Knotan

Länkar till bilder: New York, Man, Norrland, Renskinn, Kåsa, Fällkniv, Kvinna, Häst, Kosken.

Knotan © 08

1 juli 2008

Säg det med toner

Kort om gästen: Andreas Roman bloggade jag först om 2006 när han var aktuell med Vigilante. En bok som jag då beskrev som "en svensk Falling down med ett stänk Tärningsspelaren och kanske lite Ondskan." Nu är han aktuell med sin sjunde roman - Mörkrädd - som också kommer att bli film. I PR-arbetet runt boken gjorde Andreas en bloggturné som var både uppmärksammad & okonventionell.


"Att skriva kan vara besvärligt. Det finns dagar då man helt enkelt inte får ur sig orden, där det är svårt att ens bara sitta och jazza lite med pennan bara för att se vad som händer. Motståndet är rent fysiskt, som om det satt en tagg där som måste dras ut innan man kan fortsätta.

En gång för många år sedan, så var jag nära att bli musiker i stället för författare. Att skriva var något jag gjorde för att det var roligt, men musiken höll på att växa till något större. Det fanns en diskussion med en jätte om ett skivkontrakt, det fanns uppmuntran och bra vibbar från folk som visste vad de pratade om. Det här kommer bli bra, sa de alla. Och även under en dålig dag så kunde jag sitta ner vid pianot och låta fingrarna glida över tangenterna, röra dem med
ett svagt anslag och se vad som kom fram. Jag kunde slappna av och driva med för att se vart jag hamnade, ibland ingenstans och ibland på helt nya platser. Men att bara nå ett sådant flyt, som att simma i varmt vatten i en sävlig ström, var aldrig svårt. Fingrarna rörde sig av sig själva, som en kamsportsmästare i trans.

I dag har jag gjort mitt val. Jag kommer aldrig bli musiker, aldrig leva på min musik. Jag blev författare och jag har aldrig ångrat det beslutet. Men vissa dagar, när orden bara inte vill lossna, när inget jag gör blir bra och jag undrar varför i helvete jag orkar, då kan jag släppa pennan för en stund och sätta mig vid pianot i stället.

Där är allt enklare och mjukare, på ett primitivt vis tränger tonerna genom alla de försvar och regler man byggt omkring sig och de gör hela resan till det innersta. Det är inspirerande att kunna nå så djupt till en själv och veta att man kan nå andra på samma vis.

Under vissa dagar är den känslan bitterljuv. I synnerhet om jag lyssnar på gamla inspelningar jag gjorde från den tiden då jag var på väg åt ett annat håll. Men det är också inspirerande, jag förstår att jag har något kvar att ge, att jag gjorde mitt val för att musiken skulle bli en stärkande del av det jag bygger, en källa att dra från just när pennan inte vill göra som jag vill."

Andreas Roman © 08
Foto: Mattias Nilsson