Johan Bergman Lindfors

Kort om gästen: Jag brukar säga att Johan är en av de tre mest kreativa människor jag träffat. Hans metodik är lika färgsprakande och varierad som hos vilken annan naturbegåvning som helst, men en sak står ut. Johan är öppen för att släppa in slump i den skapande processen. Något jag tror är ett ytterst viktigt element. För att inte säga avgörande. Släpper man in slump, släpper man samtidigt in lust. De går liksom hand i hand. Johan är manusförfattare och har en rad utmärkelser bakom sig. Johan jobbar med Reza Parza som fick Ingmar Bergmanpriset i anknytning till filmen "Möte med ondskan" (som även vann pris i Cannes och tilldelades en Oscar)

"Vad får mig att resa mig upp ur sängen varje morgon, dricka kolsvart bryggkaffe för att vakna någorlunda och sen slå på laptopen för att återigen försöka hugga filmscenarier ur det oformliga/omöjliga stenblock som är min skalle? Varför vägrar jag inse hur hopplöst det är? Vad får mig att ringa min sambo minst tio gånger om dagen när vi inte är tillsammans eller att längta så det värker i bröstbenet efter svägerskans minsting? Vad får mig att känna det vi ofta kallar kärlek och det vi ofta kallar hat? Varför vägrar jag så obstinat att fatta hur totalt hopplöst det egentligen är?

Fråga: Vad inspirerar mig?

Svar: Döden.

Någon har sagt att människan inte är gjord för att leva för evigt, men jag tror att det är fel. Jag tror att vår mormor och morfar eller mamma och pappa eller vi själva som är 90 år och inte kan fatta hur allt gått så jävla fort har en poäng i just känslan av omöjlighet. Jag tror döden är helt fel. Därför tror jag den får oss att tänka efter.
Jag ska berätta om en grej som hände när jag var tjugofyra. När jag tänkte efter lite för första gången.

(Jag kan förresten redan nu varna de av er som kanske tror att det kommer någon häftig scen med blod och livsfarlig trafik eller galna knivbärare en sen midsommarafton. Ingenting sånt.)

I alla fall:
Jag hade fyllt tjugofyra bara några dagar tidigare och var i princip fortfarande bakfull efter surprisefesten hemma hos Anna och polarna. Nu satt jag i bastun med morfar på hans lantställe i Norrtälje skärgård. Det var sen augusti, året var 1995, och vi hade ångat på kanske en kvart-tjugo minuter när jag bestämde mig för att ta ett dopp. Morfar var en bit över 80 år och inte längre så pigg på uppfriskande havsbad så han stannade kvar och fortsatte ösa kranvatten på de heta aggregatstenarna.
Kommer snart, sa jag innan jag gick.
Det var väl en sådär 23-24 grader ute och växlande moln och sol. Stråk av en kallare årstid i vissa av vindarna. Kraftfullt på ett sätt som bara den höstnära sommaren kan erbjuda. Sista chansen liksom.
Jag insåg redan på vägen ner mot stranden att jag burit tanken med mig i flera månader, och när jag väl hade dykt ner under havsytan var jag med ens säker på att jag inte skulle ta mig upp igen. Att jag inte ville, inte borde, inte kunde.
Jag kände det som jag plötsligt visste var mitt sista andetag ebba ut i lungorna samtidigt som min kropp började skrika efter nästa, men det var ingen panikartad känsla, tvärtom. Som varm mjölk med honung en sen barndomskväll bäddade slutet in min kropp i lenaste bomull. Jag lät mig sjunka.
Under vad som kändes som en mycket lång stund svävande jag fritt någonstans halvvägs ner mot östersjöbottnen. Kände lungorna sakta sakta gå över i kramp och huvudet fyllas av rött och sen rasande vitt, som när man hänger upp och ner för länge på stången i gympan ungefär.
Det tog inte lång tid innan tankarna var behagligt rensade. Det bräckta havsvattnets svala andedräkt svepte in mig längre och längre i känslan att här kan man vara. Här kan man stanna.

Nu ska jag inte överdriva det här. Någonstans visste jag fortfarande att livet och en kanske sådär sextio-sjuttio år till om man har tur fanns kvar där uppe, ovanför ytan. Och att jag fick välja. Kanske att jag till och med var tvungen att välja livet.
Och när jag till sist helt groggy bröt ytans solvarma skikt och möttes av molnen och skärgårdstallarna igen var det inte utan en gnutta besvikelse. På mig själv.

Handduken över axlarna, armar och ben på istidsmjuk och solvarm klipphäll. Satt en stund och kände adrenalinet värma i bröst och lungor. Fortsatte titta på solens gnistrande i sundet, en vilsen segelbåt, på fastlandet granar och gulnande björkar.
Jag har haft ett bra liv, tänkte jag efter en stund. Ett riktigt riktigt jävla bra liv. Jag har haft folk omkring mig som älskat eller hatat mig och jag har älskat eller hatat dem tillbaka. Jag har badat både i havet och i ilska och glädje och i den renande ångan i morfars bastu minst tusen gånger. Solen har värmt mig och natten har gömt mig. Jag har kysst och jag har blivit kysst. Älskat underbara tjejer och älskats av underbara tjejer.
Om det skulle ta slut nu vore det inget fel alls. Idag och nu vore en riktigt bra dag att dö.

Jag drog in ett djupt andetag. Fyllde båda lungorna till bristningsgränsen med känslan. Det tog inte många sekunder innan jag kände den strömma via kapillärer ut i blodet och hela min kropp. Min hjärna var snart ett virrvarr av – håll i er – glädje och tacksamhet.
Min hjärna och jag tog också ett stillbildsfoto av mig själv där på klipphällen, framkallade det ögonblickligen och la det i en liten ask tätt tätt intill min högra hjärtkammare. Där jag placerar allt VIKTIGT.
Sen gick jag upp till morfar och bastun.

På kvällen tände vi brasan i vardagsrummet och drack varsin öl samtidigt som vi lyssnade på Karlavagnen.
Vad länge du var borta, när du gick ner till stranden, sa morfar plötsligt. Jag tittade efter dig från verandan, men såg dig inte.

Jag berättade för morfar vad som hänt. Han lyssnade länge och log sen stilla, sa att han också hade ett par sådana ögonblick i sitt liv han ofta vände tillbaka till i tankarna. Ögonblick av det som annars alltid känns så omöjligt. Ögonblick av fullkomning.

Ofta när jag har gråa meningslösa dagar då inte ens orden har någon betydelse längre blundar jag och tar fram fotot från stranden på Vätö 1995. Suger in detaljerna och andas in djupt. Håller sen andan. Så länge det går. Ibland längre.
Och sen tänker jag att snart är det sensommar igen. Snart brinner skogen under augustis sista röda strålar, snart har havet exakt rätt temperatur. Snart kan jag låta mig sjunka än en gång. Precis hur djupt jag vill.

Det inspirerar mig."

Johan Bergman Lindfors © 2008