Åmåls bluesfest

Kort om gästen: Jenny är kropp och själ i en förtjusande kombination. Jag har inte sett henne live än, men jag kan föreställa mig. Jag hör hur allt hänger samman när jag lyssnar på hennes musik. Hon påminner mig om vad det är jag gillar så mycket med blues. Det ska sjungas på riktigt. Med varje fiber i kroppen. Det gör Jenny.

"Min fot stampar i takt till ännu en bluestolva. Sommarsolen tittar fram mitt i ett regnigt Sverige. Här sitter jag i folkhavet mellan motorcykelknuttar, raggartanter, livsnjutare och en och annan kostymnisse. Jag käkar kyckling och dricker kall öl, långt ifrån min egentliga vegetariska, hälsoriktiga diet. Mina läppar är lite såriga av munspelstutande efter en nyss genomförd spelning. Men jag kan inte sluta le.

Vi befinner oss alltså, kära vänner, på Åmåls bluesfest, en tre dagar lång folkfest i bluesens tecken. Jag är hitbjuden i egenskap av artist, en av få kvinnliga, men framför allt för att få en ljuvlig överdos av blues- och afromusik.

På kvällen ser ni mig igen; en blond och tillsynes prydlig kvinna i 20-årsåldern, som skakar rumpan och buggar för fullt med ett gäng svettiga knuttar. Bandet på scenen ylar och basen ur högtalarna får bröstet att vibrera. Och jag som trodde att jag avskydde gubb-blues.
Berusade av Ramlösa och liv dansar vi som om vi aldrig gjort annat.

En halvtimme senare ser ni mig än en gång, nu uppflugen på ett stort träbord i backstage-tältet. Ackompanjerad av munspel, busvisslingar, applåder och fotstamp sjunger jag en improviserad blues, fortfarande spik nykter. Något sådant som en för hög eller för låg ton existerar inte. Tonerna flyger ur munnen som ett silverpärlband, blodet pumpar hett och svetten rinner i pannan. Just där och då kan jag inte tänka mig någon bättre sysselsättning i världen än att sjunga blues!"

Jenny Almsenius © 07